Locka fram personens förmågor

Hur ska jag locka fram personens förmågor?

Hur vet jag vilka förmågor en person med demens har? Det är väldigt lätt att fokusera på det som en person med demens inte längre klarar av. Vi som hjälper personer med demens gör både oss själva och personen en stor tjänst när vi fokuserar och stödjer det som personen fortfarande klarar av.

Vid demenssjukdom försämras personens kognitiva förmågor successivt. Professor Astrid Norberg har sagt vid något tillfälle: ”Det finns mycket kapacitet kvar hos en person med demens, men den är instängd i en trasig hjärna! Personen har svårt att uttrycka sig verbalt och icke verbalt. För att nå fram till den kvarvarande kompetensen krävs det att vi har kunskaper om hur vi ska bemöta och nå fram till personen”. Inom Validationen fokuserar vi på personens förmågor, inte på funktionsnedsättningarna.

I det här blogginlägget vill jag ge tips om hur du lättare kan nå fram till personens förmågor.

Validationsmetoden

Inom Validationsmetoden använder vi empatin som en grund i alla möten. Många känner till att Validationsmetoden är en kommunikationsmetod, där grunden är att bekräfta personens känslor och behov. Men Validationsmetoden innehåller så mycket mer. Jag brukar säga att Validationsteknikerna är ett paraply som innehåller olika områden inom demensvården som många känner igen sedan tidigare. Det som skiljer Validationsmetoden mot andra metoder som finns i Sverige, är att den innehåller även ett grundförhållningssätt och även redskap för att dela in personerna med demens i fyra faser. Sedan används specifika tekniker bland annat utifrån utifrån fasen personen är i.

Validationsteknikerna

Icke verbal kommunikation (kroppsspråket) – hur du närmar dig, ögonkontakt, röstläge, Spegla personens känslor – för att bygga upp tillit,
Verbal kommunikation – t.ex. använd faktaord – fråga aldrig varför, omformulera, ställ ytterlighetsfrågor, tvetydlighet
Minnes stimulering (Reminiscence)
Beröring (ej malorienterad)
Musik sång och dans
Aktivitet

I Validationen använder vi dessa tekniker för att loka fram personens förmågor

De Intuitiva (automatiska) tankeprocesserna

När man tittar på vad som händer för många personer som har demens, förlorar personen en del tankefunktioner och får ofta sämre omdöme och genom det har svårare att fatta beslut. Som vårdare ser vi att personens förmåga att se orsak och verkan, prioritera aktiviteter (det vi kallar rationella tankeprocesser) försämras, men de intuitiva (automatiska) tankeprocesserna försämras inte.

Våra intuitiva tankar är inte objektiva utan ett försök av vår hjärna att beskriva verkligheten utifrån våra tidigare erfarenheter. Det är dessa tankar som gör det möjligt för oss att göra de roliga sakerna i livet: att vara kreativa, njuta av skönhet i alla dess former, känna våra egna känslor och tolka stämningar och känslor hos dem omkring oss. Intuitivt tänkande hjälper oss att samla in och njuta av sensoriska data – allt vi kan se, höra, smaka, lukta och röra vid. Ett ljud eller en doft kan stimulera tankar från det förflutna och personen med demens är i den tanken (som att det händer nu). Då ska vi som vårdare möta personen i dennes verklighet. När vi använder reminiscens, stimulerar vi minnen med hjälp av sensorisk stimulans.

Att titta på kort är en form av reminiscens

Se personen

Personer med demens får sämre minne, men de glömmer inte det som påverkat dem mycket i livet. En persons identitet formas under hela livet eftersom den består av många olika egenskaper. Både sådana vi själva väljer och sådana vi inte kan påverka. Naomi Feil säger: ”Att ta reda på personens historia leder till meningsfull relation. Ju mer du vet om personen, desto lättare är det att använda bekräfta personen”.

Alla människor lever sitt liv och varje liv är helt unikt. För att kunna bekräfta personen måste du som vårdare känna personen du arbeta med. Med en god kännedom om personen bakom sjukdomen, kan man ofta lotsa personen rätt genom minnena, genom att lyssna och prata om det som har varit. Det innebär att känna till personens förflutna, nutid och förväntningar på framtiden. Att lära sig så mycket man kan om en persons levnadshistoria leder till en meningsfull relation. Personen tillåts att vara den hon/han är.

Av den anledningen är personens historia viktig. Vad har personen varit med om? Vilka värderingar har personen? Vilket arbete hade personen och vad tyckte den om sitt arbete? Vad har personen tyckt varit riktigt roligt att göra osv. När vi har kunskap om personens historia kan vi som vårdare bättre stödja och trösta när minnet sviker och vardagen inte längre fungerar. I ett professionellt bemötande handlar det om att kunna bekräfta de minnen personen upplever, istället för att tillrättavisa och påpeka felaktigheter.

Då får du lättare att skapa förtroende vilket leder till en känsla av säkerhet för personen. När en person känner sig säker vinner personen styrka: samspelet ökar, personen börjar tala, delar med sig av tankar och känslor, självkänslan och känslan av värdighet ökar.

Att vara i nuet

Demenssjukdomen påverkar förmågan att tänka. Det går trögare och långsammare än förr. Personen har också svårare att dra slutsatser, tänka i nya banor och tänka tillbaka i flera led. Jag har träffat personer som sagt att ”jag har blivit tom i huvudet” eller ”jag kan inte tänka klart längre”. Tänkandet är komplicerat. Det påverkas av minnet och språket, men även av uppmärksamhet, koncentration, abstrakt tänkande och att tolka omvärlden.

Vi måste vara närvarande i nuet och leva oss in i var personen befinner sig och hur situationen tolkas. Det vi kan tycka är ett konstigt beteende, är ofta helt adekvata handlingar sedd till personens tolkning. Tolkningen som personen gör av det som sägs och sker i omgivningen görs utifrån de resurser som finns kvar.

Ett exempel – möte mellan Anna och Kalle

Kalle 93 år och har Alzheimer, och är i fas 2. Han har nyss flyttat in på ett vårdboende. Det är första gången personalen Anna träffar Kalle. En anledning till att han flyttade från sitt hem, var att det var svårt att hjälpa Kalle med hygienen och att ge honom hans insulin på morgonen. Detta kände Anna till.

När Anna kommer in till Kalle på morgonen sitter han på sängkanten med täcket omkring sig. Anna säger god morgon och frågar om Kalle sovit gott, under tiden som hon observerar hur han verkar må just nu. Anna känner inte Kalle så hon står en liten bit från honom, men söker hans ögonkontakt

Kalle, vill du följa med mig till toaletten? Då kan jag hjälpa dig så du får på dig dina kläder?
Nej, säger Kalle och klappar sig på huvudet
Du klappar dig på huvudet Kalle, har du ont i huvudet?
Nej, säger han och fortsätter att klappa sig på huvudet.

Anna förstår inte alls vad Kalle menar, men förstår att han vill säga henne något genom att klappa sig på huvudet.

Men det är något med huvudet, Kalle?
Ja, den är grön
Är den grön? Anna blev ju inte direkt klokare av det. Har det med huvudet att göra?
Ja, skog…Kalle klappar sig på huvudet igen.
Den är grön…. Och skog…., Anna funderar
Mmmmm

Nu ser Anna att Kalle söker med blicken bakom henne. Hon vänder sig om för att se om det finns något bakom henne som Kalle kanske vill ha. På väggen på en krok hänger det en keps från lantmännen, med en grön gran på och så står det ”den gröna skogen” på kepsen. Anna tar kepsen och frågar Kalle:

Kalle är det den här som du vill ha?
Ja, säger Kalle och tar på sig kepsen och reser sig ur sängen. Nu är han redo att sköta sin morgonhygien.

I den här situationen mötte Anna Kalle i nuet. Istället för att försöka övertala Kalle att följa med in på toaletten, försökte Anna ta reda på vad det var Kalle menade. Anna lärde sig att kepsen var mycket viktig för Kalle och det var det första han tog på sig på morgonen och det sista han tog av sig. Med kepsen var det inga större problem att få hjälpa Kalle med det som behövdes.

När vi hjälper personer med demenssjukdom bör vårt fokus ligga på vad de kan göra, inte på vad de inte kan göra. Att lägga fokus på deras styrkor ökar kamratskapet och minskar stressen för alla.