fbpx

Nu kommer tredje och sista delen av mina inlägg om ”Några enkla råd till anhörigvårdare till personer som lever med demens”. I den här serien försöker jag ge enkla råd som kan göra vardagen lättare för dig som anhörigvårdare till en person med demens (kallad Kalle här), men också för Kalle.  I del 1 skrev jag om vikten av centrering, egenvård och om att Kalle är tidsresenär och har behov av att få utrycka sina känslor. Del 2 handlade om hur man går in i ett möte, att lyssna med empati och att gå in i Kalles verklighet. I det här inlägget får du några fler enkla råd.

Ett exempel på att möta Kalle när han har ångest/är rädd

Jag vill börja med en Validationsprincip här:  ”Smärtsamma känslor, som uttrycks, erkänns och bekräftas av en lyssnare som man litar på, minskar. Smärtsamma känslor som ignoreras eller trycks ned kommer att öka i styrka”. Detta gäller både dig och Kalle. DU måste hitta en person som du kan uttrycka dina känslor för. Alla känslor och tankar som du har tryckt undan måste få komma ut. Vi lever i en tid av osäkerhet och de som är anhörigvårdare eller vårdpersonal inom äldreomsorgen är under mer press än någonsin. Vi måste få prata om vår rädsla eller oro för att vi ska orka kunna hjälpa Kalle på ett bra sätt.

När det gäller Kalle som uttrycker ångest (verbalt eller icke-verbalt) är det bra om du hittar en bra plats där ni kan sitta och prata.

  1. Börja med att justera din andning så att den matchar Kalles rytm.
  2. Placerar du din hand (som du har handskar på) ovanför hjärtat mot axeln på Kalle.
  3. Sätt ord på känslan du känner hos Kalle, så här: ”Du verkar rädd, Kalle.”

Detta är en bra öppning i samtalet med Kalle för att uppmuntra till kommunikation. Sedan går du in i hans verklighet och upplevelse och lyssnar med empati som jag beskrev i del 2.

Dam som tittar på fotografier

Isolering kan göra att Kalle blir oroligare eller mer innesluten i sig själv 

I Validationsmetoden är ett bekräftande förhållningssätt central. Någon har sagt att: Det är i möten med andra människor som vi blir till människor. Är det så att bekräftelse i ”Jag–Du-mötet” utgör grunden för allt mänskligt liv? Med bekräftelse visar vi att ”du existerar” och vi accepterar den andre personens upplevelser och innebörden av personens livssituation. Om vårdaren som möter Kalle bekräftar honom genom sina uttalanden, handlingar, kroppsspråk och förhållningssätt medför det att hans osäkerhet minskar.

Om Kalle blir isolerad (t.ex. pga Covid-19 symtom) och inte får stimulans, måste man ha med i beräkningen att han blir sämre i sin demenssjukdom. Det kan visa sig genom ökad oro eller att han blir mer innesluten i sig själv. Det är mycket viktigt att du strävar efter bra möten med Kalle och hittar aktivitet eller stimulans som han trivs med.  Jag har redan gett många exempel på hur du kan kommunicera med honom. När det gäller stimulans gäller det att var uppfinningsrik med olika typer av aktiviteter. Vad klarar han? Vad brukar han tycka är roligt? Tycker han om musik? Att titta på kort? Du måste pröva dig fram och vara flexibel. Försök att vara ett steg före och planera i förväg vad ni kan göra. 

 

Den här serien är inte heltäckande på något sätt, men jag hoppas att du kan få användning av en del av det jag skrivit om. Hör gärna av dig om du har frågor eller funderingar