1993 började jag på en stor avdelning för personer med demens, som innan ädelreformen var en psykogeriatrisk långvårdsavdelning, Utsikten. Av tradition fick de personer som ansågs ”svåra att ta hand om”, flytta till Utsikten. Vi hade ingen speciell kunskap och ingen frågade efter det heller.

De flesta som flyttade in hade diagnosen demens UNS, men några hade mer specificerad diagnos som t.ex. Alzheimer. En dag fick jag frågan ”Vad är det egentligen för skillnad på demens och Alzheimer.

Jag visste att Alzheimer var en demenssjukdom, men jag kunde inte förklara vad Alzheimers var. Då insåg jag att jag inte hade den kunskap som behövdes för att jobba på en avdelning för personer med demens. Jag började läsa på distans och blev specialistsjuksköterska i geriatrik.

Trots detta blev jag inget bättre på att lugna Karin som skrek att någon ville henne illa, eller prata med Sten som var på väg till arbetet, eller lugna Kalle som var arg och slog vilt omkring sig. Istället var jag fortfarande en sjuksköterska som försökte ge dessa personer lugnande medel t.ex. blanda flytande heminevrin i saft och försökte få Kalle att dricka upp detta.

Ibland fick jag blandningen slängd på mig och ibland fick jag Kalle att dricka upp detta. Båda resultaten gjorde att jag kände mig otillräcklig. Det var det fler som gjorde.

När jag lärt mig validationsmetoden blev jag övertygad om att det vi idag kallar ”BPSD-problematik” inte skulle behöva vara så vanligt om vården verkligen grundas på förhållningssättet i Validationsmetoden.

Vi började diskutera och läsa om vad livskvalitet kan vara för personer med demens. Utifrån detta utvecklade vi ett måldokument. Men vi hade inte kunskaperna för att uppnå målen vi själva satt upp.

Hur vi än gjorde var det förståelse för vad det kan bero på att en person med demens blir så arg, ledsen eller orolig och hur vi som personal kan möta detta, som vi fortfarande inte klarade av. Vi hade hört talas om Validationsmetoden och fick veta att det fanns personer på Ersta som var utbildade i metoden. Vi åkte dit på studiebesök. Sedan anlitade vi Rita Schwarz (som är lärare i metoden) för en introduktionsdag i metoden för all personal. Efter den dagen var vi några som kände ”Det här måste vi få lära oss”.

2002 startade vi den första Validationsutbildningen i Karlskoga. Under utbildningen ”tränar man på att använda metoden” genom att följa personer från varje fas. Redan under utbildningen märkte vi att vi fick en helt annan kontakt med dem vi följde under vår utbildning och det var inte längre lika svårt att möta en orolig person. Efter utbildningen arbetade vi i hela teamet med att implementera metoden och grundförhållningssättet. Med det arbetssättet kunde vi minska på psykofarmaka och lugnande medel.

Det började spridas ett rykte i Karlskoga kommun att när personerna som var så svåra att ta hand om flyttade till Utsikten, så minskade vi på deras läkemedel. Personal på andra boenden började fundera på vad vi gjorde som inte de gjorde och detta blev avstampen för att fler utbildades och att Karlskoga kommun antog visionen ”Hela demensvården ska grundas på förhållningssättet i Validationsmetoden”.
Jag var samordnare för utvecklingen av metodarbetet i kommunen som en del av min tjänst under flera år. Tyvärr slutade kommunen att satsa på metoden när det kom nya chefer. Detta har hänt i många kommuner. 

Naomi Feil var och är en föregångare inom personcentrerad demensvård. I dagsläget finns det ingen metod som kan mäta sig med Validationsmetoden. För mig har det blivit viktigt att så många som möjligt ska känna till metoden. Det är en av grundorsakerna till att jag utbildade mig till lärare i metoden.