I mitt förra blogginlägg berättade jag att jag har fått en fråga:
”Hur ska jag som anhörigvårdare hjälpa min mamma när hon blir väldigt orolig, det är nästan panikattacker? Det är mycket svårt att som anhörig veta hur man ska göra, och det är lätt att känna sig otillräcklig”.
Det här är inte en lätt fråga att besvara kortfattat. Det är så många delar i den som jag kommer skriva om i olika blogginlägg:
- Anhörigvårdarens känslor, (se tidigare blogginlägg)
- Känslorna hos personen med demens (detta inlägg)
- Deras historia tillsammans
Del 2 handlar om personen som har demens
Oro och ångest
Oro och ångest räknas till symtom som kallas för Beteendemässiga och Psykiska Symtom vid demenssjukdom (sk. BPSD problematik). Det finns forskning som visar på att 80–90% av alla personer med demens någon gång har sk. BPSD beteende. Av den anledningen är det lätt att tro att det ”tillhör” diagnosen, men det gör det sällan. Det är istället oftast en känsloreaktion som uppstår i en specifik situation. Den här reaktionen beror i sin tur oftast på personens kognitiva nedsättning och förmåga att tolka sin omvärld eller det vi som finns runt personen gör eller säger.
Forskningen säger lite olika om när oro och ångest är vanligast vid demenssjukdom. En del forskning säger att det är i tidigt skede och annan forskning säger att personen blir lättare orolig när demenssjukdomen blivit lite sämre. Då gör de kognitiva nedsättningarna att personen kan uppleva att han har tappat kontrollen över tillvaron och detta kan leda till oro och ångest.
Minnet sviktar, förmågan att sortera intryck och förmågan att klara sin ADL minskar, men det är så viktigt att komma ihåg att känslolivet fortfarande är intakt. Det finns det mycket forskning på. En person med demens blir lika ledsen, glad, kränkt eller arg som du och jag. Däremot har oftast förmågan att utrycka sig förändrats och den förmågan försämras ytterligare av så kallad olämplig medicinering.
Ibland blir personen med demens rädd för att vara ensam och då blir anhörigvårdaren centrum i personens universum. Anhörigvårdaren kan kanske knappt gå på toaletten, utan att personen med demens blir orolig. Detta kan göra att det är svårt för andra och komma in och hjälpa personen, t.ex. hemtjänst.
Smärtans fyra dimensioner
Som jag har skrivit så kan en person med kognitiva nedsättningar ha svårt att uttrycka sig, så att vi förstår vad personen menar. Jag tycker av den anledningen att det är viktigt att se oro och ångest som en del av smärtans fyra doimensioner. När man pratar om smärta tänker många enbart på den fysiska smärtan. Det är dock viktigt att komma ihåg att utöver den fysiska smärtan kan personen uppleva
- psykisk smärta, vilket innebär oro, ångest, sorg, vrede.
- social smärta, som handlar om att känna sig isolerad och frånkopplad det sociala livet och de relationer och roller man haft.
- existientiell/andlig smärta handlar om livskris, livets mening och mål
Lär gärna även mitt inlägg om smärtans fyra dimensioner
Identifiera orsaker till oro
Kalle och Britt har varit gifta i 60 år. Kalle har en demenssjukdom och Britt vårdar sin make i hemmet. De har lite hjälp från hemtjänsten, främst när Kalle ska duscha. Kalle blir ofta väldigt orolig och Britt upplever att han är lugnast och tryggast när det är hon som hjälper honom. Men Britt tycker också att det är svårt när Kalle blir så orolig.
Kom ihåg: det finns ALLTID en orsak bakom beteendet hos alla personer med demens. Naomi Feil säger: ”För att förstå en persons beteende måste man också känna till personens fysiska styrkor, sociala- och psykologiska behov. Ett beteende kan inte bedömas som lämpligt eller olämpligt om det inte ses inom ramen för dessa behov”.
För att identifiera orsaken till oron, bör man göra vissa observationer:
- Vad säger han? Vad gör han? när han blir orolig
- Finns det något mönster. Är det i speciella situationer eller tider på dygnet som Kalle blir orolig?
- Finns det något som har utlöst oron? t.ex. Mediciner, smärta, infektion eller dålig sömn?
- Vad gör Kalle på dagarna? Har han någon aktivitet eller sitter han mest?
Vad kan anhörigvårdaren göra för att hjälpa Kalle?
- I del 1 berättade jag om vikten av att centrera sig för att kunna möta Kalles behov och känsla. Det är där som Britt behöver börja.
- Sätt dig mitt emot Kalle och sök hans ögonkontakt.
- Håll hans hand eller håll om honom om det går
- Lyssna aktivt på det han säger och försök att förstå
- Det är viktigt att inte argumentera med honom. Det är hans upplevelse som är viktig, även om du inte tycker att det han säger stämmer.
Ett exempel på hur man kan prata med Kalle. Mycket beror ju på hur han svarar, för det är utifrån det som man bygger samtalet vidare:
- Hur är det Kalle? Du verkar så orolig.
- Ja
- Är det något som hänt?
- Nej
- Är det något du funderar på?
- Jag vet inte…
- Vet du inte? Kan du berätta hur du känner dig?
Det här kan vara en inledning till ett samtal. Sätt ord på det du ser och försök att undersöka hur Kalle mår. Du ska undvika att ställa frågan varför. Den frågan kan inte en person med kognitiv nedsättning svara på, utan kan förvärra situationen.