Princip 6 – grundläggande mänskliga behov

Princip 6

De bakomliggande orsakerna till desorienterade mycket gamla personers beteende kan vara ett eller fler av följande grundläggande mänskliga behov:

– Lösning av oavslutade frågor för att dö i frid.
– Leva i frid.
– Behov att upprätta en känsla av jämvikt när syn, hörsel, rörlighet och minne försämras.
– Behov att få mening i en outhärdlig verklighet: att finna en plats som känns behaglig, där man känner sig till freds eller i harmoni och där relationerna är välkända.
– Behov av erkännande, status, identitet och själv värde.
– Behov av att vara till nytta och produktiv.
– Behov av att bli lyssnad till och respekterad.
– Behov av att uttrycka känslor och bli hörd.
– Behov av att vara älskad och att höra till: behov av mänsklig kontakt.
– Behov av att bli vårdad, känna sig säker och trygg, snarare än handlingsförlamad och tillbakahållen.
– Behov av sinnes stimulering: beröring, syn, hörsel, lukt, smak liksom sexuella uttryck.
– Behov att minska smärta och obehag.

Grundläggande mänskliga behov

De flesta av våra handlingar motiveras av ett behov av något slag, även för malorienterade och desorienterade personer. Det finns en mening bakom beteendet. Princip 6 bygger på Maslows behovshierarki och har anpassats till de mycket gamla, som uttrycker dessa grundläggande mänskliga behov på kreativa sätt.
Vi har alla upplevt de där minnesglimtarna från händelser i det förgångna som aldrig blev uppklarade och som fortfarande gör oss lite illa till mods – de där tankarna att ”jag borde ha” eller ”om jag bara hade”. Gräl som aldrig reddes ut och orättvisor, rädslor eller trauma som aldrig bearbetades till ett godtagbart avslut och som den gången sköts åt sidan eller förträngdes, kommer tillbaka.
Även hos de gamla personerna med demens dyker starka känslor som är förknippade med minnen upp igen. Känslan av olust på grund av att de aldrig klarades upp blir starkare än behovet att fortsätta skjuta upp dem. Validationsteorin hävdar att de mycket gamla människorna har en viktig uppgift – att få dö i frid. Vi ska inte bara sätta värde på denna uppgift, utan också hjälpa dem med den genom att följa dem genom denna uppgift. För att göra det måste vi förstå att det finns en orsak bakom beteendet.

Exempel på person i fas 1

Personerna med demens uppvisar sina behov på olika sätt.
En person som är i första fasen pratar ofta om det på något sätt. Ett exempel är Kalle som bor ensam i sin lägenhet och har hjälp av hemtjänsten.
Han pratade mycket om saknad och behovet av att vara nyttig och produktiv med mig. Han pratade om sin fru som om hon fortfarande levde, han pratade om att han skulle vilja bo i hus igen för då har man alltid något att göra. Han pratade också om sitt arbete.
Här ger jag exempel på hur jag använde de verbala validationsteknikerna med honom:
Han säger att han varit sjukskriven från jobbet en period.

• Har du varit sjukskriven? frågade jag
• Nja, jag är ju pensionär.
• Du är pensionär? Hur är det?
• Jag saknar jobbet.
• Vad saknar du med ditt arbete?
• Ja, egentligen är det väl inte arbetet, det är sammanhanget.
• Det är sammanhanget du saknar? Vad saknar du mest med det?
• Att man har något att göra, att man har en uppgift.
• Upplever du att du inte har en uppgift?
• Ja, även om jag gör saker, har det inte samma betydelse.
• Du känner dig inte betydelsefull?
• Nej, det gör jag inte.

Exempel på person i Fas 2

En person i andra fasen är inte längre orienterad till tid, rum och person och  uppvisar behovet mer poetiskt.  Personen kan fortfarande kommunicera verbalt, men är mer i sin ”personliga verklighet”.

Ett exempel är Kalle som går fram och tillbaka i korridorer och talar om för alla vad de ska göra. I hans verklighet har korridoren blivit hans arbetsplats. Han uttrycker sitt behov av att vara nyttig, genom att i sin personliga verkligehet återgå till att vara chef påen fabrik.

Ett annat exempel är Karin som grät mycket och berättade flera gånger för mig om hur det gick till när hennes lillebror drunknade. Familjen bodde i ett litet hus nära sjön. Hon var barnvakt och hade samtidigt blivit ombedd att förbereda kvällsmaten. Karin insåg att hennes lillebror inte var i närheten längre. Hon letade och hittade honom i vattnet och hon kunde inte rädda hans liv. När Karin pratade om detta försökte lösa ett trauma genom att spela upp det för sig själv om och om igen.

”Att nå en förlösning och få frid”

Vi har alla upplevt minnesglimtar från hämndelser från tidigare i livet, som fortfarande gör oss illa till mods. Det kan vara misstag vi gjort, saker vi blivit utsatta för, gräl… ja olika händelser i våra liv som vi skjutit åt sidan eller försökt att förtränga. Dessa händelser kan komma fram som små minnesglimtar i olika situationer i livet.

Detta händer också för personer med demens. Naomi säger att kampen i livets sista fas handlar om att försöka nå en viss grad av förlösning och frid. Starka känslor som är förknipppade med minnen dyker upp igen och känslan av olust blir starkare än behovet av att fortsätta skjuta undan dem. Karin har en viktig uppgift som vi inte bara ska sätta värde på, utan också hjälpa henne genom att följa henne genom denna uppgift. Det enda vi kan göra är att finnas där, visa empati och dela känslorna. I många fall räcker det.