Jag har skrivit lite om personcentrerat förhållningssätt utifrån Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010. Många vet teoretiskt vad en personcentrerad vård är. Men hur använder man det i praktiken? I mitt arbete utgår jag från Naomi Feils Validationsmetod. Hon har utarbetat 11 principer utifrån humanistisk psykologi, som beskriver förhållningssättet i metoden. Jag skulle ändå vilja säga att grunden i ett personcentrerat förhållningssätt utgörs av tre nyckelord: Respekt, relation och bekräftande bemötande
Respekt
Alla mycket gamla personer är unika och värdefulla och ska accepteras som de är. Det handlar mycket om din människosyn. Hur tilltalar du Kalle och Anna? Med namn? Lilla gubben? Har personen rätt till självbestämmande? Eller utgår arbetet från personalens behov? Om du i teorin har en viss människosyn, men i praktiken handlar tvärt emot dessa principer så har dina medmänniskor ingen glädje av dina goda tankar.
Relation
Det bygger på att du som vårdar skapar en relation med personen med demens. En relation handlar om att två människor möts. Ett möte är stor skillnad mot en situation mellan en vårdare och någon som blir vårdad. Hur gör du när du går in till Kalle på morgonen och vill hjälpa honom att tvätta och klä på sig? Tänder du i taket på en gång? Hur använder du din röst? Hur gör du för att få ögonkontakt? Läser du av Kalles kroppsspråk och röst?
Bekräftande bemötande
Det viktiga är hur du bemöter var och en av personerna i alla olika situationer i vardagen. Det är i bemötandet som skillnaden mellan god och respektfull demensvård och annan demensvård ligger. I ett bekräftande bemötande är empatin viktig. ”Att lyssna med empati, bygger tillit, minskar oro och återupprättar värdighet” säger Naomi Feil. ”Vi måste gå i den andres skor”. Du får försöka tolka både det som sägs och det som inte sägs, tyda kroppsspråket, ta personens känslor på alvar och även leva dig in i den andras situation.
När du möter en person med demens på ett respektfullt sätt, strävar efter att bygga en relation och använder empati i ditt bemötande bidrar du till att stärka personens självkänsla.
Jag ger ett exempel och försöker beskriva hur jag använder personcentrerat förhållningssätt i en situation när jag gör ett MMSE i hemmet. Vi kan säga att jag åker hem till Kalle och hans fru Anna. På remissen från vårdcentralen kan jag läsa att Kalle är 78 år och upplever att hans minne förändrats sista tiden. Han tycker att saker han gjort förut är svårare att göra. Hans fru som är med bekräftar detta och tycker också att Kalles humör har förändrats. Ibland står även lite om personens sjukhistoria, men inte alltid. Detta är det jag vet när jag besöker makarna, efter att ha bokat upp en tid på telefon.
När jag besöker makarna i hemmet är mitt mål att få till ett möte med Kalle i första hand. Jag småpratar alltid med makarna för att höra hur de har det och berätta vad jag ska göra. Det är i första hand Kalle jag pratar med. Jag är öppen med att jag kommer för att ställa frågor om minnet och att jag fått remiss från Kalles doktor. En del personer är rädda för att de tror att de håller på att utveckla en demenssjukdom. Andra säger att de kanske kommer ihåg lite dåligt, men de har inte sämre minne än andra i deras ålder.
Många gånger frågar personen som ska genomgå en utredning sin anhörig om vissa saker, men då utgår det från Kalles behov. Inte mitt. Jag kommer att träffa Anna separat för att höra hur hon upplever Kalles problem. Vid det mötet är det Anna som står i centrum. När vi genomför minnestestet är inte den anhöriga med.
Jag måste lyssna in Kalle där han är. Jag läser av kroppsspråket och lyssnar på vad han säger. Jag småpratar lite med honom och frågar hur han har det i sin vardag. Ibland kan det vara uppenbart att det Kalle berättar inte riktigt stämmer överens med vad jag ser. Men just då är det Kalles verklighet och det är det jag utgår ifrån i mitt samtal med honom. När jag känner att jag och Kalle har fått en relation frågar jag om han är redo att besvara mina frågor som jag har i minnes testet. När vi börjat själva testet är det min uppgift att försöka få Kalle att inte sväva iväg med andra diskussioner just då. Ibland associerar personen till arbete, skolan osv under testningen. Då låter jag personen prata klart och sedan frågar jag om vi kan återgå till mina frågor. När själva testningen är klar småpratar vi vidare och jag försöker återknyta till en del saker som kanske kommit upp under testningen.
I mina observationer är det inte bara poängen i testet som är viktigt. Jag observerar hur Kalle pratar, om han upprepar sig mycket, tappar ord, om han talar långsamt osv. Jag tänker också på hur tidsorienterad han verkar vara i det han pratar om. Oftast behöver inte jag jobba för att få igång ett samtal. Det vanligaste är att personen pratar ganska fritt och jag hänger med i det personen berättar och använder mig av öppna frågor under samtalet.
Det har bara hänt vid något enstaka fall under de år som jag jobbat med det här som personen jag träffar inte vill samarbeta med mig. Däremot är jag väldigt van vid att personen tackar för en trevlig stund och vill att jag ska komma tillbaks.
Trackbacks/Pingbacks