fbpx

Samtal med anhörigvårdare är en viktig arbetsuppgift som jag har som demenssjuksköterska. Jag och min kollega har samtal med anhöriga varje dag, både individuellt och i grupp. Jag strävar alltid efter att ha ett personcentrerat förhållningssätt i mina samtal med de jag möter. När jag handleder eller utbildar personal och anhöriga försöker jag ha reflekterande samtal. Ofta finns svaren inom personen jag pratar med. Jag hjälper dem att reflektera runt problemet genom att ställa frågor. Här är ett exempel på ett sådant samtal.

Äldre par samtalar utomhus bakom en blå spalje
Kalle och Stina har levt tillsammans i ungefär 60 år

Kalle och Stina

Kalles och Stina har varit gifta i nästan 60 år. De har tre söner tillsammans som nu är vuxna och har egna familjer i andra städer. Stina har Alzheimers sjukdom och har blivit helt beroende av hjälp från Kalle. Stina klarar sin hygien, men Kalle sköter hem och hushåll. Kalle och Stina har lovat varandra att de ska hjälpa varandra så gott de kan när de blir gamla och skröpliga. Kalle gör nu allt han kan infria det löftet, även om det sliter på honom.

Samtal med Kalle

Jag har träffat makarna i samband med att Stina utreddes för misstänkt demenssjukdom. Då görs en anhörigintervju som grundar sig på ett färdigt intervjuunderlag, för att ta reda på om anhöriga ser att personen har någon minnessvikt eller andra vardagliga svårigheter.

Kalle berättar att han upplever att Stina inte längre har något närminne. Hon glömmer allt de nyss pratat om. Det han tycker är svårast är att hon hela tiden frågar efter sin mamma. Hon frågar om mamma kommer hem till dem eller om de inte ska åka hem till henne. Hon pratar också om sin bästa vän Karin, som dog för ca. 10 år sedan.

  • Jag säger ju till henne att de inte lever längre. Men jag hinner knappt säga det förrän hon frågar om dem igen. Jag måste erkänna att när jag svarat på samma fråga 20 gånger på kanske en förmiddag, så blir jag irriterad. Men sedan får jag dåligt samvete, för jag vet ju att hon inte kommer ihåg.
  • Hur reagerar Stina när du säger att hennes bästa vän är död?
  • Ibland reagerar hon inte, men ibland ser jag att hon blir ledsen.
  • Tror du att hon vet att Karin inte lever längre?
  • Egentligen gör hon ju det, men när hon frågar efter henne kommer hon nog inte ihåg det.
  • Vad tror du händer hos henne när du säger att hon är död och hon blir ledsen eller kanske arg?
  • Ja, jag vet inte. Ibland får jag en känsla av att hon får ett dödsbesked.
  • Ja, tyvärr kan det vara så att varje gång du säger att Karin eller Stinas mamma är död, så blir det som ett dödsbesked.

Kalle blir helt tyst och tänker. Jag undrar om jag gått för långt.

  • Jag är uppvuxen på en mindre gård på landet. Vi hade en ko och lite höns och mina föräldrar odlade de grönsaker som familjen behövde. Det var väldigt stark sammanhållning mellan alla grannar. Man hälsade på, fikade ihop och försökte hjälpa varandra om någon familj behövde hjälp på något sätt. Min mamma dog efter ganska kort sjukdom. Pappa tog det väldigt hårt. Grannarna visste att detta var väldigt tufft för honom och ville stödja honom. De kom och beklagade sorgen och hade med sig kaffebröd och mat. En del grät när de kom så pappa fick nästan trösta dem istället. En vecka efter att mamma dog fick pappa en stor hjärtinfarkt och dog. Grannarna ville väl, men när jag har tänkt på det efteråt så har jag förstått att det där beklagandet man håller på med när någon dött faktiskt kan göra mer skada än nytta. Nu gör jag samma sak med min fru. Men vad ska jag göra istället?
  • Fråga henne om hon saknar personen hon pratar om. Om hon tänker mycket på Karin t.ex. Vad är det i så fall hon saknar med henne. Berätta något du mins med henne och försök få igång ett samtal, titta på kort och prata om när korten är tagna. Då kan det vara så att Stina kommer på att Karin inte lever längre. Men när du konfronterar henne med att hon inte lever, så låser det sig för Stina och hon blir mer fast i att hon vill träffa Karin.
  • Tack, det ska jag pröva. Kalle skiner upp.
Kvinna tittar på fotografier

Det är inte lätt som anhörig att hantera såna här situationer och det är även svårt att acceptera att personen man levt med i största delen av sitt liv blir så förändrad som de blir när de får en demenssjukdom.