Den 12 maj är det Florence Nightingales födelsedag och som ett sätt att hedra hennes arbete firas Sjuksköterskedagen i hela världen. Här i Sverige har Vårdförbundet, landstingen och svenska sjuksköterskeföreningen organiserat olika program. Just nu pågår också löneförhandlingar för vårt nya kollektivavtal. Många sjuksköterskor har berättat i media om tuffa arbetsförhållanden och många väljer att lämna yrket på grund av hög arbetsbelastning och låga löner. Jag vill berätta varför jag valde att bli sjuksköterska och framförallt varför jag valde äldrevården.
Min bakgrund
Jag hade aldrig en plan att bli sjuksköterska under min uppväxt. Det var ett yrke som jag inte visste så mycket om. Som barn drömde jag om att bli operasångerska eller veterinär. I stället för sång- eller veterinärskarriär kom jag in på Socialservice på gymnasiet. Med den utbildningen blev jag sjukvårdsbiträde i öppenvård, ett modernare ord för hemsamarit. För när jag jobbade i hemtjänsten så var det hemsamarit jag kallades. Jag arbetade även som timanställd på ett sjukhem. Det var där jag kom på att jag skulle läsa till undersköterska. Jag hade kompisar som var det och jag var nog lite avundsjuk på dem som fick lägga om sår och ge insulin… ja, de fick göra lite mer sjukvårdande insatser än jag fick göra.
Efter ytterligare ett års utbildning fick jag min första fasta tjänst på sjukhemmet jag arbetat på tidigare, som undersköterska. Jag trivdes som undersköterska, men började snegla på sjuksköterskeyrket. Det var främst sjuksköterskeeleverna som jag sneglade på och funderade på vad som gjorde att de läst vidare. Jag började läsa om olika sjuksköterskeutbildningar. Jag ville flytta på mig om jag skulle läsa vidare. Då hittade jag utbildningen – Röda Korsets sjuksköterskeutbildning! När man gick den hade man praktik utomlands! Man kunde få arbete på olika ställen i världen där det behövdes hjälpinsatser. Det tyckte jag lät jättespännande. –
Sjuksköterskeutbildning
Jag sökte till Röda korsets sjuksköterskeutbildning våren 1989. Någon vecka senare blev jag tillsammans med min blivande man. Då var jag inte längre så angelägen om att flytta till Stockholm och läsa till sjuksköterska eller att arbeta utomlands. Jag blev faktiskt lättad och glad när jag inte kom in på utbildningen jag sökt. Vid nästa ansökningstillfälle sökte jag sjuksköterskeutbildningen i Örebro och Karlstad och kom in på mitt förstahandsval.
Färdig sjuksköterska och att välja område
När jag blev färdig sjuksköterska i januari 1992 var det svårt att få arbete. Många blev arbetslösa. Jag var timanställd, men arbetade mer än heltid. Jag ville inte arbeta inom äldrevården, utan sökte främst arbete på olika medicinkliniker. Men när tiden gick märkte jag att jag inte riktigt trivdes med människosynen som fanns där jag arbetade. Som sjuksköterska på en medicinavdelning fick jag inte hjälpa en patient på toaletten. Jag fick inte fastna och prata hos en patient som var orolig. Jag fick flera tillsägelser om att jag gjorde saker som ingick i undersköterskornas yrke och inte i mitt. När jag blev tillfrågad om jag ville komma tillbaka till sjukhemmet jag arbetat på som undersköterska tackade jag ja. När jag arbetat ett tag insåg jag att jag var en sjuksköterska som passade bäst inom äldrevården. Jag började intressera mig för ergonomi och utbildade mig till förflyttningsinstruktör och höll i såna utbildningar med två arbetsterapeuter och en undersköterska.
Att satsa på demensvården
Hösten 1993 började jag arbeta på en annan sjukhemsavdelning, Utsikten. Det var en avdelning där det främst bodde personer med demens som hade mycket oro och utåtagerande beteende. Jag blev medveten om att jag inte hade så mycket kunskap om demens och började läsa för att fördjupa min kunskap. Jag som var skoltrött när jag slutade 9:an har blivit en person som gått ganska många högskoleutbildningar och som även läser en hel del facklitteratur på fritiden. För mig har det också varit viktigt att omsätta den teoretiska kunskapen i praktiken och har arbetat mycket med att utveckla vårdkvalitén och arbetsmiljön.
Utvecklandet av personcentrerad omvårdnad
När jag började på Utsikten gav vi mycket lugnande mediciner, men genom åren utvecklade vi tillsammans en mer personcentrerad vård. Jag höll i det arbetet med stöd av enhetschefen. Vi var ett antal som utbildade oss i Validationsmetoden, där vi fick lära oss ett helt nytt sätt att kommunicera med och lära oss förstå personerna vi hjälpte i vår vardag. Vi införde dagliga grupp- och individuella aktiviteter och alla arbetade mot samma mål – en bättre livskvalitet för de som bodde på enheten. Det här arbetet gjorde att när personer flyttade in på enheten, kunde vi börja plocka bort deras olämpliga medicinering. Det innebar att bara ett fåtal hade lugnande läkemedel eller psykofarmaka, från att nästan alla 30 hade det.
Sedan början av 2000-talet har jag med egna ögon sett i stort sett dagligen, vad mycket positivt man kan åstadkomma med ett personcentrerat förhållningssätt. Jag har förstått att så kallat Beteendemässiga och Psykiska Symtom vid Demens, BPSD oftast orsakas av oss som inte har demenssjukdom. När vi verklighetsorienterar, ställer för höga krav, går för fort fram, att vi inte lyssnar osv. reagerar en person med demens på ett för oss oönskat sätt. För att kunna förebygga detta är det viktigt att all personal har teoretisk och praktisk kunskap om demenssjukdomarna, i bemötande, att stimulera till aktivitet och att kommunicera med personer med demens. Det är därför jag valt att satsa på att utbilda och handleda personal inom demensvården.
Ett bra yrke som kräver kompetensutveckling
Jag har arbetat som sjuksköterska i nästan 30 år. I dag är jag demenssjuksköterska och gör minnesutredningar och handleder och utbildar både personal och anhöriga. Det är ett yrke som jag har trivts med och som jag tycker är viktigt. Men det är också viktigt att våra chefer, våra politiker och även samhället i stort ser vikten av att det finns engagerade sjuksköterskor som har en bra arbetsmiljö och som får vettig lön med tanke på ansvar och kunskap. Inom många yrken får man betald vidareutbildning. Det är inte så vanligt inom vården. Mina högskoleutbildningar har jag genomfört på fritiden vid sidan om heltidsarbete. Det finns inte heller utrymme i arbetstiden att fördjupa sig i ny forskning och nya rön. Att som sjuksköterska hela tiden följa med i forskning inom sitt område är viktigt för att vi ska kunna förebygga och främja hälsa och den enskildes möjlighet att leva ett meningsfullt liv, även högt upp i åldrarna. Att finnas där för personerna med demens och deras anhöriga, vara någon att få förtroende för, att vända sig till när livet tar en hastig vändning, som det så ofta kan när vi blir äldre. Det skapar ett värde för mig varje dag på mitt arbete.