Bekräftande(validerande) förhållningssätt
Jag möter ofta personer som säger att de arbetar bekräftande i möten med personer med demens. När jag frågar hur de gör, så är det många gånger inte alls ett bekräftande förhållningssätt, utan avledning.
Naomi Feil (som har utarbetat Validationsmetoden) säger att vi måste möta personen med demens i dennes värld med empati och gå i dennes skor. Det är det som är grunden i det bekräftande och personcentrerade förhållningssättet.
Exempel på avledning
Stina går i korridoren och verkar leta efter något. Personalen Anders går fram till Stina:
– letar du efter något, Stina?
– Jag väntar på pappa.
-Väntar du på pappa? Ska vi gå ut på gården och vänta på honom?
Anders tänker att om han och Stina går ut på en promenad och tittar på blommorna i trädgården, så glömmer hon bort att hon väntar på pappa.
Exempel på ett bekräftande(validerande förhållningssätt) i samma situation
-Letar du efter något Stina?
– Jag väntar på pappa.
– Väntar du på pappa?
– Ja, han ska hämta mig.
– Ska han hämta dig? Vart ska ni då?
-Vi ska hem från skolan.
– Har du varit i skolan?
– Ja.
– Trivdes du i skolan?
om det är skolan som Stina tänker på så kommer hon fortsätta att prata om skolan. Det kan vara så att hon återgår till att prata om pappa och då ställer jag frågor om pappa istället. Om han brukade hämta henne i skolan, vad de brukade göra tillsammans osv. I det här exemplet är inte Stina speciellt orolig eller upprörd (arg). Om hon skulle vara det så möter jag upprördheten. Säger kanske
– Du verkar arg, Stina.
– Ja
– Vad är det som hänt?
– Pappa skulle komma och hämta mig, men han kommer inte.
-Skulle pappa komma? Men han har inte kommit?
– Nej, jag vet inte vart han är.
– Blir du orolig då, när du inte vet vart pappa är?
– Ja, han har lovat att hämta mig, men han kommer aldrig.
– Har det hänt tidigare att han lovat att hömta dig, men inte kommit?
– Ja, det har hänt många gånger.
– Det har hänt många gånger. Vad gjorde du då?
När jag pratar med Stina så har vi ögonkontakt och jag möter henne med samma känsla i min röst, som hon visar. När Stina har pratat av sig sin ilska mot sin pappa, så blir hon lugn och hon kanske tackar mig för att jag lyssnat. Hon slutar leta efter pappa och är redo att göra något annat.
Foto: Virpi Ljung
Ett sånt här samtal kanske tar 10 minuter när man hittar rätt där Stina är. Om jag försöker avleda henne med att titta på blommor eller ge henne något att äta, så kommer hon fortsätta att leta efter pappa. När jag bekräftar hennes känsla och verklighet kan det komma tillbaka, men kanske inte samma dag.