Vandringsbeteende eller motorisk rastlöshet hos personer med demenssjukdom är ett vanligt beteende och räknas som ett symtom på beteendemässiga och psykiska symtom vid demens (sk BPSD). Jag har tidigare berättat om vad BPSD är. Naomi Feil har sagt att det är de personerna med mest som kan vara svårast att möta som behöver Validation mest. Här beskriver jag lite om vandringsbeteende och ger lite tips om vad det kan bero på och hur du kan lindra det.
Vandringsbeteende
Vandringsbeteende kan visa sig på flera olika sätt. Ett exempel är att personen vandrar till synes helt utan mål eller gång på gång går till en viss plats och sedan tillbaka. En del lämnar hemmet och vandrar iväg. De kan vara på väg till någon plats de minns från förr t.ex. ta bussen till jobbet, gå till frisören, hämta barnen från skolan, gå hem till pappa och hjälpa honom med kossorna…. Det här grundar sig ju inte på verkliga händelser idag. I ögonblicket är vandringsbeteendet betydelsefullt för Kalle som har en demenssjukdom. I Kalles värld måste han hjälpa sin pappa med kossorna just nu. Om jag försöker hindra honom eller övertyga honom om att kossorna han pratar om inte finns längre, blir kan han bli upprörd och arg på mig.
Kalle ska hem till barndomshemmet
En man jag träffat när jag arbetade som demenssjuksköterska var Kalle som skulle hem till gården han växt upp på. Han kände att han var tvungen att hjälpa pappa att mjölka korna. Han hade alltid hjälpt sina föräldrar, så länge de levde. Han berättade att pappan körde taxi för att utöka familjens ekonomi och då var det Kalles ansvar att mjölka korna. Kalle var nu 90 + och bodde i lägenhet med sin fru. Nu klarade han inte av så mycket praktiskt längre, men han gick utan problem. Han pratade mycket om sina föräldrar och att han måste hem till gården och hjälpa sina föräldrar. Hans barndomshem var i en annan stad. Men när Kalle fick för sig att pappan behövde hjälp satte han på sig gummistövlar och jacka och skulle gå hem till gården. Han visste inte åt vilket håll han skulle gå, utan gick bara ut och hamnade mitt i gatorna och ibland i en stior rondell. Det gick inte att avleda honom eller försöka prata om annat. Det gick inte heller att övertyga honom om att han inte kommer hitta sina föräldrar. Vad ska man då göra i en sån här situation? Kalle gick vilse och han kunde skada sig under sina promenader.
Försök att förebygga beteendet genom promenader där det passar att gå
Vad kan man göra vid vandringsbeteende?
När man utgår från Validationsmetoden strävar man efter att skapa en bra kontakt med Kalle. Kroppsspråket är viktigt och att bygga upp ett förtroende. Det är också viktigt att försöka ta reda på vad Kalle ska göra och möta honom där. Vilken känsla eller vilket behov uttrycker han? Har han behov som inte tillgodoses i vardagen? Om han ska hem och hjälpa sina föräldrar handlar det oftast om att han känner sig onyttig och längtar efter att få känna sig nyttig och ha en funktion igen. Kanske har han en överskottsenergi som ligger till grund för beteendet. Vi måste göra en analys och pröva oss fram hur vi kan förebygga att situationen blir svår att möta upp. Kan vi planera in dagliga promenader där Kalle kan gå, utan att hamna i trafiken? Kan vi göra något åt behovet av att få känna sig betydelsefull? Vad finns det i hans närhet som han kan göra? Vi kan även fråga om hans uppväxt, hans föräldrar, om han tyckte om att arbeta på gården osv. Finns det kort vi kan titta på tillsammans som man kan fråga omkring. Det finns inte bara en lösning. Kalle i mitt exempel kunde sitta och prata om enstaka kort på barndomshemmet under långa stunder. Det gjorde att han verkade må bättre. En del mår bra av att få pröva dagverksamhet. Detta tyckte inte Kalle om, utan det handlade om att försöka hitta åtgärder i hemmet.
Hur arbetar du med detta? Berätta gärna.