Personer med demens finns överallt inom vården. Personal beskriver ”utåtagerande beteende” som en stor källa till stress på arbetsplatsen i arbetet med personer som har demens. Att känna till en persons livsberättelse och ha kunskap i verbal- och icke verbal kommunikation med en person som har demens, gör det mycket lättare att tolka beteenden hos personen.
Kroppsspråket
Vi alla har haft stunder när vi skär tänder och säger ”Jag är säker på att det kommer att bli bra” med ett ansträngt leende, när vi i verkligheten inte alls känner så. I de här situationerna kommuniceras det vi tänker väldigt tydligt genom vårt kroppsspråk och röstläge. Omgivningen tolkar alltid det icke-verbala kroppsspråket och det går fort.
Kroppsspråket handlar om blicken, kroppsspråket, beröring och röstläget. Det finns en del forskning på kopplingen mellan beteende och kommunikation. När man googlar så finns det lite olika uppgifter om hur mycket av vår kommunikation som är verbal- och icke verbal. Enligt wikipedia utgör vår verbala kommunikation ungefär 10 procent, 20 procent är tonfallet och betoningar och 70 procent kroppsspråk.
Kroppsspråkets betydelse vid demens
Ju mer sjukdomen utvecklas desto mer försvinner det talade ordet och desto viktigare blir icke verbal input – ditt kroppsspråk, din beröring och din röst. I sista fasen är det kanske bara beröring, röst, rörelse och eventuellt sång du når fram med. Men även tidigare i demenssjukdomen är dina signaler oerhört viktiga.
Personer med demens är väldigt sensibla. De reagerar direkt och stenhårt på ditt tonfall. De kan snabbt läsa av om vi är inställda på att lyssna och stödja, vilket är avgörande för ett bekräftande förhållningssätt och om personen känner sig trygg och omhändertagen.
Att känna igen ”utmanande beteende” som kommunikation
Utmaningen för oss som stöder en person som kämpar för att uttrycka sig verbalt är att erkänna betydelsen av beteende som kommunikation. Det kan finnas tillfällen då detta blir den mest effektiva metoden för kommunikation för personen. Om vi inte är lyhörda för det, blir den vägen till kommunikation avstängd.
I stället för att prata om ”utmanande beteende” eller ”BPSD problematik”, borde vi prata om stress och psykisk- eller existentiell smärta. Vi vet att personer med demens lever med ökade stressnivåer och detta kommuniceras ofta genom besvärligt beteende. Det kan vara lätt att missa tecken på psykisk smärta, t.ex. ångest, ensamhet och tristess. Det är viktigt att vi utvecklar vår observationsförmåga. Att vi lär oss att lyssna med våra ögon är en viktig förmåga i stödjande roller.
Om ingen ser, höjs volymen
Beteende som kommunikationsmedel är ungefär som den verbala kommunikationen. Om ingen hör vad jag säger, höjer jag rösten. Samma princip gäller när en person kommunicerar genom sitt beteende. Det kan ibland vara frestande att undvika en situation där en person med demens uppvisar tecken på stress och oro, för att jag kanske inte riktigt vet vad jag ska göra. Tyvärr leder det oftast till att beteendet förvärras. Om ingen ser personens små tecken på smärta, höjs volymen på beteendet tills någon inser att det finns ett problem för personen. Ju mer volymen höjs på beteendet, desto svårare kan det vara att ta reda på vad personen försöker kommunicera.
Försök att ta reda på vad ett utåtagerande beteende beror på
Kom ihåg, det finns ALLTID en orsak bakom beteendet hos alla personer med demens. Det är oftast kopplat till ett behov, men ibland kan det vara kopplat till något fysiskt, som en infektion. Vi måste lära oss att tyda vad personen uttrycker. Det kan vara svårt när vi inte känner personen. Av den anledningen är det viktigt att hämta in så mycket information om personen som vi kan få, genom en livsberättelse.
Att förstå innebörden bakom en persons beteende kan vara svårt, men med övning under handledning blir det lättare. Genom att öka din kunskap om kommunikation, behov, stress och olika typer av smärta kommer du att kunna stödja personer med demens på ett mer medkännande och professionellt sätt.
Läs gärna mer om icke verbal kommunikation här