Första blogginlägget

Det här är både lite nervöst och spännande. Det här har jag velat göra under lång tid, men jag har inte riktigt tagit tag i mina tankar och drömmar om egen hemsida med blogg och att sprida mina kunskaper om demens, validationsmetoden och personcentrerad omvårdnad via sociala medier och föreläsningar.

Jag har under ca. 3 år administrerat FB sidan Karlskoga Validation. I början använde vi sidan för att sprida info om hur vi arbetar med aktiviteter på boendena i Karlskoga kommun och hur vi arbetar med bemötande och kommunikation med personer som har demens. Sedan ett drygt år har FB sidan enbart handlat om vårt arbete demens och bemötande genom det som jag valt att skriva om.

Jag har även åkt runt i landet och föreläst och arrangerat föreläsningar som anställd i Karlskoga kommun under flera år. Nu vill jag pröva mina egna vingar och föreläsa i egen regi.

Jag har arbetat med den här sidan under några månader och funderat på vad jag ska ha med när sidan öppnas. De fasta sidorna kommer utvecklas mer och i bloggen kommer jag skriva om olika teman som berör demens, personcentrerad omvårdnad och validationsmetoden, en del av det jag läser om i media och facktidningar, men även berätta en del om min egen vardag.

Ni kommer bland annat upptäcka att jag tycker om att fotografera och att en del av min fritid ägnas åt trädgårdsarbete.

Jag hoppas att du vill följa min blogg och du får gärna kommentera och lämna synpunkter på vad du vill läsa om.

 

 

0CAAADF6-E46C-469E-B0DE-3B9109F1E2ED
Foto: Maria Hedman Holmblad

 

Paus i bloggen

tecknad bild om budskapet Under arbete

Just nu händer det mycket i mitt liv. Vad det är kommer jag att berätta mer om. En sak är att jag gör en omarbetning och flytt av min hemsida. Av den anledningen kommer jag inte skriva nya blogginlägg på ett tag. Jag finns på Facebook och Instagram, där jag är ganska aktiv och berättar om demens, personcentrerad omvårdnad och Validationsmetoden på olika sätt. Jag finns även på Linked In, där jag är nybörjare och inte alls lika aktiv än.

I juni hade jag en prov webb utbildning om demenssjukdomar och hur det påverkar personen. Nu i oktober har jag en prov webbutbildning i grunderna i Validationsmetoden. Jag kommer att jobba 80 % framöver och ha egen verksamhet vid sidan av mitt arbete Tanken är att jag ska kunna erbjuda webbutbildning, ev. även den ettåriga Validationsmetoden framöver. Under webbutbildningarna får man olika avsnitt varje vecka och i den jag har nu har vi även handledning genom zoom möte 1 g/vecka.

Jag vill givetvis även ha utbildning (workshops) och handledning där jag träffar personer. Jag har samarbete med Örebros yrkeshögskola och Oskarshamns Yrkeshögskola för undersköterskor som ska bli specialistundersköterskor i demensvård och även med Modern Arbetsteknik . Dessa samarbeten hoppas jag ska fortsätta även framöver.

Tanken är att jag ska börja skriva nyhetsbrev. Ni som finns som följare på den här sidan kommer att få det när det kommer igång. Om ni inte vill ha mina nyhetsbrev är det bara att avregistrera sig.

Om du vill veta vad jag kan erbjuda din arbetsplats i form av utbildning eller handledning så kontakta mig gärna här:

Jag är Demenscoach och utbildar och handleder dig som möter personer med demens och upplever svårigheter i att bemöta och kommunicera med dem

Vad är Validationmetoden?

Maria håller kvinna i hand och pratar

Redan i slutet på 90-talet, när jag läste Naomi Feils bok om Validationsmetoden, fick jag en ahaupplevelse. Det fick mig att fundera mer och mer på vad vi höll på med inom demensvården. Varför fokuserade vi enbart på problemen i kontakten med personerna med demens? Jag ville lära mig att kommunicera bättre, att utgå från det friska och måna om en livskvalitet de sista åren i personernas liv. Jag gick min utbildning 2002 och har sedan dess använt metoden i mitt dagliga arbete i mina möten med personer som har demens. Det är många anhöriga, personal och andra som inte kan metoden, som undrar hur jag kan få en person som knappt pratar annars att prata så mycket. Jag är inte unik. Alla som är certifierade Validationsarbetare och använder metoden i sitt arbete har samma erfarenheter. Detta vill jag sprida vidare och är i dag certifierad lärare i metoden. Jag har skrivit ett inlägg om min lärarutbildning som jag delvis gjorde i Cork, Irland med Naomi Feils dotter Vicki de Klerk-Rubin.

Validationsmetoden

Validation är en metod som utvecklats av Naomi Feil för att kommunicera med och hjälpa desorienterade mycket gamla personer. Det är en personcentrerad metod som hjälper till att minska stress och öka livskvalitet och glädje hos den desorienterade personen. Validation kan användas av anhöriga och vårdpersonal

Med Validationsmetoden får vårdaren nya insikter, bättre relationer och mer glädje i samspelet med desorienterade personer.Metoden är byggd på ett empatiskt förhållningssätt och en helhetssyn på individen. När du ”går i den andres skor” och ”ser genom deras ögon”, kliver du in i den desorienterade mycket gamla personens värld och förstår innebörden av deras ibland bisarra beteende. Genom verbala- och icke verbala kommunikationstekniker hjälper vårdaren personen att uttrycka det personen vill ha sagt.

Vem är Naomi Feil

Validationsmetoden är ett nytt sätt att förhålla sig till och bemöta personer med demens, som utarbetades av amerikanska Naomi Feil. Hon föddes i München 1932, och växte upp på Montefiore, ett boende för äldre i Cleveland Ohio, som drevs av hennes föräldrar. Efter magisterexamen i socialt arbete, började även hon arbeta med äldre.

Naomi upplevde att verklighetsorientering och minnesträning skapade mer oro än lugn hos desorienterade äldre, äldre personer. Mellan 1963 och 1980 utvecklade hon Validationsmetoden som ett svar på sitt missnöje med traditionella metoder i arbetet med dessa personer. 1983 bildade hon Validation Training Institute (en icke vinstdrivande organisation) för att sprida metoden.

Vad är Validation Training Institute?

VTI: s uppdrag är att sprida information, uppnå acceptans och inspirera personer att utbilda sig i metoden. VTI vill att alla personer med demens, över hela världen, ska mötas med respekt, för att upprätthålla kommunikation och livskvalitet. VTI vill också att anhöriga och vårdare ska få glädje och nytta av ett nytt sätt att kommunicera med desorienterade äldre. Under de senaste 25 åren, har VTI skapat en utbildning, som är i ständig utveckling, publicerat böcker (som är översatta till 12 språk) och filmer, byggt upp ett internationellt nätverk av medlemsorganisationer. Metoden finns i 23 länder, det finns över 350 certifierade validationslärare och tusentals validationsarbetare. Här kan du läsa mer om Validation Training Institute

Vem kan utöva Validationmetoden?

Metoden kan användas av alla som möter mycket gamla desorienterade personer. Både anhöriga och vårdare kan använda metoden för att skapa goda möten och en meningsfull vardag.

Det finns 4 certifieringsnivåer. Varje nivå bygger på erfarenheter och kunskaper från föregående kurs.

  • Nivå 1, Validationsarbetare: deltagarna bli skickliga på att validera individuellt
  • Nivå 2, Validations Grupp Ledare: deltagarna blir skickliga på att starta och leda valideringsgrupper.
  • Nivå 3, Validations presentatör/lärare: deltagarna blir skickliga på att presentera Validationsmetoden. Efter godkänd praktik med erfaren Validations lärare kan bli certifierad som en validering lärare.
  • Nivå 4, validering Mästaren: rollen av denna nivå är att utbilda och stödja Validation lärare, granska och godkänna läroplaner och bli medlem i VTI utbildningsnämnden.

Resultat som du kan förvänta dig av Validationsmetoden:

  • De sitter mer upprätt och tittar mer
  • Ökad social kontroll.
  • Ropar, vandrar och slår mindre och uttrycker inte ilska så ofta
  • Minskat behov av kemiskt (t.ex. psykofarmaka och lugnande medel) – och fysiskt tvång.
  • Ökad verbal och icke verbala kommunikation.
  • Förbättrad gångförmåga och det fysiska välbefinnandet
  • Förhindra tillbakadragande till vegeterande
  • Reducerar frustration hos vårdaren
  • Förebygger utbrändhet hos vårdaren
  • Vårdaren uttrycker en större känsla av tillfredsställelse.
  • Vårdaren känner sig mer kapabel att hantera svåra situationer.

Här kan du gå in och läsa om forskning som finns på metoden i världen. Mona Söderlund har gjort en avhandling om metoden i Sverige

I dag är det internationella Alzheimerdagen

I dag är det Internationella Alzheimerdagen. Dagen är instiftat av Alzheimer`s Disease International och enligt dem är årets fokus stigmatiseringen, att bryta förutfattade meningar och myter som omger en demensdiagnos. Detta är viktigt eftersom stigmatiseringen är en form av diskriminering. Familjer som drabbats av demens står inför en sjukdom som ofta är skrämmande och mycket jobbigt för både den som fått diagnosen och dennes familj. Det blir en helt ny livssituation där de behöver känna stöd från övrig familj och vänner. I dag berättar jag om en världsomspännande rapport som publicerades 2012 ang. stigmatiseringen.

”Att övervinna stigmatiseringen av demens”.

Under 2012 gjordes en världsomspännande undersökning av Alzheimer`s Disease International. De vände sig till personer med demens och anhörigvårdare som ville besvara en webbaserad enkät om hur de upplevde stigmatiseringen och förutfattade meningar som finns i samhället om demens.  I Sverige spreds enkäten bland annat genom Svenskt Demenscentrum. Över 2500 personer från 54 länder svarade, varav 157 personer med demens besvarade enkäten. Till Internationella Alzheimerdagen 2012 kom rapporten ” Overcoming the stigma of dementia”. Det här är lite av det som framkommer i sammanfattningen av rapporten.

Allmänhetens medvetenhet om demens ökar, men inte vad som orsakar det. Många personer vet inte att demens orsakas av olika medicinska sjukdomar och att symtomen på demens är resultatet av olika skador i hjärnan. Detta leder till felaktiga antaganden om sjukdomens effekter på personen och hans eller hennes familj och negativa förutfattade meningar om hur en person med demens ska bete sig. Rapporten ger information om stigmatiseringen av demens, belyser bästa praxis inom demensområdet och ger rekommendationer som kan bidra till att minska stigmatiseringen.

Äldre kvinna som tycker att det är normalt att glömma

Stigmatiseringen och social utslagning är hinder

Rapporten visar att stigmatisering och social utslagning är stora hinder för personer med demens och deras vårdare. Nästan en av fyra personer med demens (24%) döljer eller hemlighåller sin diagnos på grund av stigmatiseringen. Dessutom rapporterar 40% av personerna med demens att de inte känner sig inkluderade i samhället. Rapporten visar att personer med demens och deras anhöriga känner sig åsidosatta av samhället, ibland av sina egna vänner och familjemedlemmar. De vill bli behandlade som vanliga människor med fokus på det som de fortfarande klarar och inte på deras funktionsnedsättningar.

Valda citat från undersökningen

  • ’Vid diagnos tror folk att du har förlorat all intelligens och att du inte längre klarar något av det du gjort hela livet. Ingen frågar längre efter dina råd. De pratar istället med personen som är med”.
  • ”En del blir överbeskyddande, vilket leder till minskad självständighet mycket snabbare. Det är en gradvis process som pågår och vården bör anpassas efter funktionsnedsättningarna.”
  • ”Personer undviker att prata med personer som visar att de har lite svårt att hitta rätt ord eller har lite närminnesproblematik.”
  • ”Jag är rädd att berätta för andra att jag har demens. Andra personer visar ofta otålighet mot mig och gör ibland narr av mig”.
  • ”Vänner och familj är obekväma och säger att de inte vet hur de ska uppträda” normalt ”runt mig längre – de ger inte riktigt vår relation en chans att fortgå.”
  • ”Några av mina vänner har gått vidare eftersom jag inte längre kan göra det jag brukade göra.”
  • ”Allmänheten måste inse att alla personer med demens är fortfarande är människor och bör behandlas med värdighet och respekt och inkluderas i vardagliga aktiviteter när så är möjligt.”
  • ”Jag är fortfarande en person med känslor och trots att jag har den här diagnosen är jag fortfarande en människa som bara behöver lite mer uppmärksamhet”.
Kvinna i fönster som säger citat från undersökningen

Det vi lärde oss av personer med demens

  1. Andra personer (familj, vänner, grannar etc.) måste ta initiativ till fortsatt kontakt.
  2. Inkludera personer med demens i samtal; fråga personen vilken hjälp hon eller han behöver
  3. En del personer med demens vill att man frågar hur de mår
  4. Vi måste anpassa oss efter personens förmåga

Det vi lärde oss av anhörigvårdare

  1. Även anhörigvårdare känner sig uteslutna från det sociala sammanhanget
  2. Anhörigvårdare känner sig också åsidosatta
  3. Det finns en enorm brist på förståelse för hur det är att ta hand om en nära anhörig med demens.
  4. Det finns stora förväntas på att familjen ska ta hand om personen med demens och samhällets stöd är för litet.

Rekommendationer

Stigmatiseringen kan vara ett stort hinder för att hitta lösningar relaterade till problem som finns vid demens. Detta inkluderar att det oftast tar lång tid att få en demensdiagnos och erbjudande om hjälp. Det är därför som det är så viktigt att göra något nu för att få bort förutfattade meningar om demens och på så sätt minska stigmatiseringen. Detta är några förslag som kom från personer med demens och anhörigvårdare i undersökningen:

  • Prata med personer med demens och deras anhörigvårdare; intressera dig för dem och särbehandla dem inte. Prata med dem och fråga hur de har det, precis som man gör med en person som har cancer eller hjärtsjukdom. Fråga om deras minnesproblem, hur det går att kommunicera och hur du kan hjälpa dem i deras nuvarande livssituation.
  • Alla personer med demens är unika och han eller hon kan oftast själva berätta hur du kan hjälpa dem. En del kan berätta att de tycker det är svårt att föra ett samtal i stora folksamlingar som blir högljudda eller distraherande. Andra kan be om hjälp med att bli påmind om ord de glömmer, medan andra föredrar att du inte korrigerar dem utan istället försöker förstår innebörden av deras budskap.
  • Uteslut inte personen med demens genom att bara tilltala den anhörige. Försök att inkludera personen med demens i konversationen även om de är mindre aktiva i samtalet. De är fortfarande en person med känslor – att ignorera en person kan vara kränkande för dem.
  • Försök att involvera en person med demens i olika aktiviteter. Vissa behöver ha hjälp att ta sig till olika ställen för att hålla sig aktiva. Om ingen tar initiativ till socialt umgänge kommer både personen med demens och hans eller hennes anhörigvårdare bli isolerade. Kontakta dem, bjud in dem, fråga hur du kan hjälpa till och skapa möjligheter för socialt umgänge med andra personer.
  • Var medveten om att det finns olika faser av sjukdomen. Personer med mild demens kan fortfarande göra många saker med och utan hjälp, ibland under många år. Personer med måttlig demens behöver vägledning och stöd och personer med svår demens kommer att behöva total omsorg. Människor i alla faser bör inkluderas och ha bästa möjliga livskvalitet.
  • Rapporten vänder sig till vänner, släktingar och vårdpersonal. Det är viktigt att utbilda andra om stigmatiseringen så att vi kan hjälpa personer med demens så bra som möjligt.  Som en person svarade i enkäten: ”Behandla oss som vanliga människor. Vi är fortfarande här, bara lite långsammare och ibland förvirrade. ’

Hur skulle en värld utan stigmatiseringen se ut?

Om det inte fanns några förutfattade meningar, kanske vi upplever personer med demens som annorlunda, men ändå gör allt för att inkludera dem i samhället. Läkare skulle utreda alla som har symtom, berätta om diagnosen, erbjuda lämplig behandling som inkluderar både farmakologisk och icke farmakologisk behandling och vägleda personen med demens och deras anhöriga till olika stödfunktioner som finns i samhället. De som är ansvarig i landet – regeringen, sjukförsäkringsbolag eller vårdgivare – skulle inrätta lämpliga tjänster för personer med mild, måttlig och svår demens och erbjuda olika typer av stöd. Detta skulle spara kostnader för samhället, eftersom detta skulle förebygga onödig sjukhusvård eller inflyttning på vårdboende och ge dem mer tid som individer i samhället.

Internationella Alzheimerdagen 2019

På lördag (21/9) är det Internationella Alzheimerdagen . Dagen är instiftat av Alzheimer`s Disease International och enligt dem är årets fokus stigmatiseringen, att bryta förutfattade meningar och myter som omger en demensdiagnos. Detta är viktigt eftersom stigmatiseringen är en form av diskriminering.

Demens är en folksjukdom

Demens är en av de vanligaste sjukdomarna hos i Sverige, ändå vet många väldigt lite om demens. I dag lever 130.000 – 150.000 människor i Sverige med en demenssjukdom – 10.000 av dessa är under 65 år. Tillsammans med anhöriga berörs mer än 1 miljon människor. Man räknar med att cirka 25.000 personer insjuknar varje år. Enligt Socialstyrelsen kommer så många som 180.000 – 190.000 personer att vara drabbade av en demenssjukdom år 2030 och år 2050 kommer 250.000 ha en demenssjukdom

Okunskapen leder till stigmatesering

Familjer som drabbats av demens står inför en sjukdom som ofta är skrämmande och mycket jobbigt för både den som fått diagnosen och dennes familj. Det blir en helt ny livssituation där de behöver känna stöd från övrig familj och vänner. Okunskapen som finns i samhället och skämt eller tanklösa kommentarer kan göra att de inte vågar prata om sin situation. Det är dock viktigt att komma ihåg att demens inte är ett skämt. Personen som fått diagnosen och dennes anhöriga förtjänar att behandlas med förståelse och respekt.

Det finns anhöriga som berättat för mig att de upplever att vänner sluta besöka dem eller säger att ”Jag tycker att Kalle verkar som vanligt, har han verkligen demenssjukdom?” En person som säger så har förutfattade meningar om hur en person med demens är och glömmer bort att en person med demenssjukdom försämras gradvis. Personer med mild demens kan fortfarande göra många saker med och utan hjälp, ibland under många år. Personer med måttlig demens behöver vägledning och stöd och personer med svår demens kommer att behöva total omsorg.

4 sätt att bryta stigmatiseringen

  1. Se personen, inte sjukdomen – Om du har en person i din närhet som har en demensdiagnos, släpp inte kontakten. De behöver dig mer nu än tidigare. Ring, bjud hem personen, ta med personen på olika aktiviteter. Visa att du finns där för personen och den närmsta anhöriga.
  2. Skämt bidrar till stigmatiseringen – Tänk på hur du pratar om demens. Detta är en alvarlig sjukdom som ungefär 160 000 personer lider av i Sverige. Det är vår största folksjukdom. Ingen skulle skämta om cancer eller hjärt- och kärlproblematik.
  3. Sprid inte felaktig information – Ta reda på fakta och ta reda på vart du kan hitta korrekt, tillförlitlig information om demens. Gå på öppna föreläsningar eller sök information på t.ex. svenskt demenscentrum, på Alzheimer Sverige eller Demensförbundet hemsida.
  4. Var öppen för att lära dig mer – Arbetar du t.ex. i affär, kör taxi eller är polis kommer du möta personer med demens på olika sätt. Bli demensvän eller begär av chefer att få mer kunskap om demens. Ett demensvänligt samhälle underlättar för personer med demens att vara mer självständiga. Det måste finnas kunskap och förståelse, så att alla som drabbas av demens känner sig inkluderade i samhället.

Internationella Alzheimerdagen i Sverige

Det sker olika typer av aktiviteter i Sverige i samband med internationella Alzhemerdagen. I Göteborg är det olika föreläsningar på Handelshögskolan 22/9. I Stockholm bjuder Alzheimerfonden in till en temadag om alzheimer och andra demenssjukdomar.Vet du om det är någon aktivitet i närheten av dig? kontakta den lokala demensföreningen. De brukar veta vilka aktiviteter som finns.

Så blev jag lärare i Validationsmetoden

När jag gått min grundutbildning i Validationsmetoden 2003, fick jag en tanke att det skulle vara så kul att själv få utbilda i metoden. Det tog lite tid, men 2016 blev jag certifierad Validationslärare. Jag gjorde delar av den utbildningen i Cork. I det här inlägget berättar jag mer om det.

Vy från en bro över river Lee i Cork
Vy från en bro över river Lee i Cork

Utbildning i Validationsmetoden

Jag har berättat tidigare att jag gick grundutbildningen i Validationsmetoden 2002–2003 och för mig var det en milstolpe. Utbildningen är praktisk och man ”tränar sig” att använde de olika delarna i metoden på personer i olika faser. Man skriver dokumentation och videofilmar samtal och läraren handleder utifrån detta. Efter bara några månader i utbildningen, började vi se förändring hos personerna som vi tränade” på. De började sova bättre, blev mindre oroliga, kommunicerade bättre och vi kunde minska på olämplig medicinering.

Färgglada hus i centrum i Cork
Färgglada hus i centrum i Cork

Förändringen på avdelningen

När jag gått färdigt min utbildning hade jag en känsla av att den här utbildningen skulle alla i demensvården behöva gå. Vi fick helt andra redskap för att kunna arbeta personcentrerat, att arbeta med individuella aktiviteter, att möta oro och aggressivitet osv. Det var 30 personer som bodde på avdelningen som jag arbetade på. Det var övervägande personer som man hade svårt att ta hand om på andra boenden som kom till avdelningen och vi var den avdelningen som använde minst olämplig medicinering som sömnmedicin, lugnande och psykofarmaka i kommunen.

Anhöriga upplevde att de som bodde på enheten hade bra livskvalitet. Vi fick mycket positiva reaktioner från dem och personalen trivdes också bättre. Vi arbetade i team och förebyggande mot utåtagerande beteende. Vårt arbetssätt spreds i kommunen och fler utbildades i metoden.

Vägen till lärarutbildningen

Jag har sedan 2003 haft en halvhemlig dröm om att bli lärare i metoden. Jag har varit projektledare för att sprida metoden både i ”min” kommun och har även blivit inbjuden till andra kommuner för att berätta om metoden och hur vi arbetade med den.

Men det är flera steg att bli lärare i Validation. Först ska man utbilda sig till gruppvalidatör. Då har man en grupp som man träffar 1 gång/ vecka och man arbetar i gruppen utifrån en speciell ordning. Man har ett samtalstema varje gång som ska komma från gruppen och i gruppen stödjer man medlemmarna att prata med varandra.

Under 2015 började jag

Under 2015–2016 gick jag slutligen min lärarutbildning. Naomi Feils dotter Vicki de Klerk-Rubin kom till Sverige och hade den teoretiska delen med mig, en undersköterska (Anna-Karin Bergsten) och min kollega Ann-Marie Englund. När man är godkänd på den teoretiska delen, ska man vara lärling i en hel grundutbildning i Validation. Jag gjorde min med Vicki i Cork på Irland. Det var ett stort steg att utbilda på engelska och det visade sig att det var större kulturskillnader än jag hade förstått. Jag blev också tillfrågad om jag ville bo hemma hos en av deltagarna i utbildningen Jacqui och hennes man Mike. Båda professorer på Corks universitet. Det tackade jag ja till. Genom att bo hos dem fick jag verkligen se mer om hur vardagen hos personer på Irland kan se ut. Jacqui och Mike är verkligen underbara personer och jag vet inte om de förstått hur tacksam jag är att jag fick bo hos dem under mina besök i Cork. De är omtänksamma, gästvänliga och är mycket engagerade i mänskliga rättigheter på många olika sätt.

Utbildning i Cork

Det var 20 personer som gick utbildningen. De flesta arbetade som sköterskor inom vården, men det var även någon chef och Jacqui som var professor och hade sett till att utbildningen blev av. Utbildningen är upplagd så att man har två heldagar vid 5 tillfällen. Jag höll i vissa delar av de teoretiska delarna och jag hjälpte även till att handleda eleverna utifrån deras skriftliga dokumentation och de filmer de gjort. Det var väldigt roligt och lärorikt, men samtidigt tufft att vara med att utbilda i ett annat land. Jag var väldigt nervös för att bara prata engelska, men det gick bra. Ja, vissa misstag gjorde jag allt och det var främst när jag blev lite trött i huvudet.

St Colmans Cathedral i Cork
St Colmans Cathedral i Cork. Det är väldigt backigt och smala gator. Var en upplevelse att åka med sightseeing bussarna.

Jag försökte också bekanta mig en del med själva staden och åkte och gick på egna upptäcktsfärder. Jag var bland annat högst uppe i tornet på St. Anne’s Church och hade väldigt fin utsikt därifrån över hela Cork. Som du kanske förstår så har jag minnen för livet från den här tiden och jag är så tacksam att jag fick den här möjligheten.