Första blogginlägget

Det här är både lite nervöst och spännande. Det här har jag velat göra under lång tid, men jag har inte riktigt tagit tag i mina tankar och drömmar om egen hemsida med blogg och att sprida mina kunskaper om demens, validationsmetoden och personcentrerad omvårdnad via sociala medier och föreläsningar.

Jag har under ca. 3 år administrerat FB sidan Karlskoga Validation. I början använde vi sidan för att sprida info om hur vi arbetar med aktiviteter på boendena i Karlskoga kommun och hur vi arbetar med bemötande och kommunikation med personer som har demens. Sedan ett drygt år har FB sidan enbart handlat om vårt arbete demens och bemötande genom det som jag valt att skriva om.

Jag har även åkt runt i landet och föreläst och arrangerat föreläsningar som anställd i Karlskoga kommun under flera år. Nu vill jag pröva mina egna vingar och föreläsa i egen regi.

Jag har arbetat med den här sidan under några månader och funderat på vad jag ska ha med när sidan öppnas. De fasta sidorna kommer utvecklas mer och i bloggen kommer jag skriva om olika teman som berör demens, personcentrerad omvårdnad och validationsmetoden, en del av det jag läser om i media och facktidningar, men även berätta en del om min egen vardag.

Ni kommer bland annat upptäcka att jag tycker om att fotografera och att en del av min fritid ägnas åt trädgårdsarbete.

Jag hoppas att du vill följa min blogg och du får gärna kommentera och lämna synpunkter på vad du vill läsa om.

 

 

0CAAADF6-E46C-469E-B0DE-3B9109F1E2ED
Foto: Maria Hedman Holmblad

 

Glad Midsommar!

Midsommar afton 2019!

Tiden går väldigt fort och nu är det midsommar. Det är så härligt med sol och värme. att man kan sitta ute och äta frukost, lunch och middag. Att greja i trädgården. Skörda egna grönsaker och bär. Ja det här är verkligen min favoritperiod på året. Det jag inte hunnit med än är ett dopp i sjön, men det kommer inte dröja.

Jag tycker att juni månad nästan bara bestått av helgdagar. Kristihimmelsfärd, pingst, nationaldagen och nu midsommar. Däremellan har vi hunnit med att fira en student också.

Det handlar om livskvalitet – personal

I slutet av maj hade jag en webbenkät ute med frågor om personcentrerad demensvård och vilka områden man skulle vilja lära sig mer inom. Det som kom fram var:

  • Grundpelare för ett empatiskt förhållningssätt
  • Allt om demens
  • Om hur mediciner påverkar
  • Grunder i personcentrerat förhållningssätt
  • Hur demenssjukdomen kan påverka personen i dennes vardag
  • Öppna upp kommunikationen med en person med demens
  • Yngre personer med kognitiv svikt

Utifrån det här resultatet har jag en webbutbildning på Facebook, med olika tema för varje vecka. Webbutbildningen är mycket kul, men tar mycket av min lediga tid. Jag jobbar ju heltid som demenssjuksköterska också. För mig är det här ett test om det finns intresse av att lära sig mer om demens och personcentrerat förhållningssätt genom webbutbildning. Under oktober månad kommer jag göra ett liknande upplägg, men som riktar sig till anhöriga.

Bygger växthus

Ett av mina stora fritidsintressen och något som verkligen ger mig energi är odlandet. Just nu håller jag och maken på att bygga växthus. Växthuset är för odlandet och inte för att sitta och sippa bubbel i. Det blir 8,3 kvadratmeter stort och just nu står det ganska många plantor och väntar på att få flytta in. Aubergine, sötpotatis, chili, paprika, gurka och tomater. Ska bli väldigt kul när det är klart.

Ha nu en riktigt härlig midsommar!

Är det normalt att glömma?

Visst glömmer jag, men som en väninna sa – förr i tiden fanns det så mycket glömska tanter och inte gjorde man så mycket väsen av det. Det är väl naturligt att man glömmer lite när man är i min ålder? Det här får jag höra ofta när jag ska göra minnesutredningar i hemmet. En del anhöriga säger också: ”Mamma är så gammal, hon är lite åldersglömsk.” Men finns det något som heter åldersglömsk? Är all glömska demens? Det tänkte jag skriva lite om i det här inlägget.

Äldre kvinna som säger: Det är väl naturligt att man glömma lite när man är i min ålder?

All glömska är INTE demens

De flesta som kommer upp i 50–60 årsåldern börjar uppleva att deras minne blir sämre. Det är normalt åldrande och inte tecken på demenssjukdom. Om jag glömt bort om jag dragit ur strykjärnet, inte hittar nycklarna eller min glasögon, behöver jag vara orolig då? Nej, det är faktiskt normalt att glömma en del och det är till och med bra för oss. Enligt en vetenskaplig rapport ”The persistence and transience of memory” i tidningen Neuron gör det oss faktiskt smarta. Forskarna menar att det optimala är att komma ihåg det som är väsentligt och låta resten falla i glömska. Det är viktigt att hjärnan glömmer irrelevanta detaljer och i stället fokuserar på saker som hjälper dig fatta beslut här och nu. Att sålla bland all information som väller över oss är alltså en viktig förmåga. Forskarna menar att när hjärnan fungerar som den ska hjälper den dig att glömma detaljer för att i stället minnas den större bilden. Detta sägs förenkla för oss att använda erfarenheter från förr i nya situationer. Att glömma detaljer är ett tecken på att ditt minnessystem fungerar och gör precis vad det ska.

När bör man undersöka minnet?

Det är normalt att ibland låsa sig ute, glömma att betala en räkning eller glömma bort andra dagliga aktiviteter. Personer som börjar utveckla demenssjukdom gör det alldeles för ofta och kan ibland utgöra en fara, t.ex. att man glömmer stänga av spisen. Sakta men säkert orsakar en demensutveckling små begränsningar som hindrar personen från att utföra de minsta och enklaste av dagliga uppgifter. Många gånger säger man att när glömskan blir handikappande i vardagen, så bör man undersöka vad det beror på. När man gör en minnesutredning gör man den för att utesluta andra orsaker till att man glömmer. Det kan t.ex. bero på fel på sköldkörteln, någon vitaminbrist, infektion eller något annat fysiskt fel.

En bild på en hjärna. Är det normalt att glömma?

När blir glömska en sjukdom?

  • Vid de flesta demenssjukdomarna är ett att de första symtomen att närminnet sviktar. Det betyder att de har svårt att komma ihåg det som nyligen hänt och även glömmer bort hela händelser. När man inte har en demenssjukdom kan man glömma delar av händelser, men det är oftast händelser som ligger längre tillbaka i tiden.
  • Många personer skriver i almanacka eller på minneslappar för att komma ihåg inplanerade saker. En person som inte har demenssjukdom vet vart detta finns noterat. En person med demenssjukdom kan ha flera lappar om samma sak, men ändå ha svårt att komma ihåg att det ska hända idag. Ibland trots att man läst det flera gånger eller fått muntlig påminnelse.
  • När man är bortrest och vaknar i en främmande säng, är det normalt att känna sig lite vilsen och undra vart man är. En person med demens kan få svårt att orientera sig i sitt närområde. Ibland hittar de inte inomhus t.ex. var toaletten är, eller så känner de inte igen sitt eget hus.
  • Det är inte onormalt att berätta en historia för familj eller vänner som man berättat tidigare. En person med demens kan berätta samma sak eller ställa samma frågor gång på gång under kort tid. Det har hänt mig flera gånger vid en minnesutredning att personen som utreds berättar en sak. När historien är slut, börjar de om från början igen.
  • En person med demenssjukdom behöver oftast någon som motiverar dem att göra saker, som att ta en promenad, umgås med andra, göra hushållsarbete osv. Vid demenssjukdom sviktar initiativförmågan, som gör det svårt för dem att aktivera sig.

Fysisk aktivitet är bra för vårt minne

Intresset för att förstå hur vi kan bevara hjärnans funktioner när vi åldras är stort idag. Fysisk aktivitet har visat sig vara en viktig ingrediens. Att rensa i minnesbanken då och då genom att motionera, rekommenderas i artikeln i Neuron, men även i en avhandling från Umeå universitet av forskaren Lars Jonasson.

Lars Jonassons avhandling beskriver det positiva som händer med minnet hos äldre personer när de tränar kondition. Det har visat sig att konditionsträning ger en förbättrad syreupptagningsförmåga. Detta påverkar också vårt dopaminsystem som har visat sig ha en nyckelfunktion när det gäller minnet och andra kognitiva förmågor.

äldre par är ute och går på en grusväg. Promenader är bra för minnet.

I undersökningen fick otränade personer mellan 64 och 78 år, utföra tränarledd gruppträning tre dagar i veckan under sex månader. Hälften av deltagarna utförde aerobisk träning (snabb gång, löpning och cykling) med målet att förbättra syreupptagnings-förmågan. Den andra hälften var kontrollgrupp. De utförde övningar med målet att förbättra flexibilitet, balans och styrka, men utan att påverka syreupptagningsförmågan. De som tränade kondition hade större förbättring av sina hjärnfunktioner än personerna än de i kontrollgruppen.

Studien påvisade ett samband mellan syreupptagningsförmågan och dopaminsystemet hos friska äldre personer. Den förbättrade syreupptagningsförmågan ledde även till en volymökning i hippocampus. Hippocampus är en del av vår hjärna och är nödvändig för att vi ska kunna lagra minnen. Den möjliggör även vår förmåga att orientera oss i ett tidigare okänt område.

Vad är ett bekräftande förhållningssätt?

I Validationsmetoden är ett bekräftande förhållningssätt central. Någon har sagt att: Det är i möten med andra människor som vi blir till människor. Är det så att bekräftelse i ”Jag–Du-mötet” utgör grunden för allt mänskligt liv?  Med bekräftelse visar vi att ”du existerar” och vi accepterar den andre personens upplevelser och innebörden av personens livssituation. Om personalen som möter personer med demens bekräftar personen genom sina uttalanden, handlingar, kroppsspråk och förhållningssätt medför det att personens osäkerhet minskar. Blir de du möter i ditt arbete bekräftade? Hur diskuterar ni det i arbetsgruppen? I det här inlägget skriver jag lite om vad ett bekräftande förhållningssätt är.

Vad står namnet Validationsmetoden för?

Validationsmetoden utarbetades av Naomi Feil. Till en början kallade hon metoden Fantasy Therapy, men det fanns kritik mot det namnet. Någon frågade henne vad hon gjorde i sin metod ”I validate”, sa hon och då fick metoden sitt nuvarande namn: Validation the Feil method. I Sverige säger vi Validationsmetoden.

Ordet Validation betyder att bekräfta, att göra giltig. Ordet används ofta i forskning, att man validerar en enkät eller ett instrument. Då betyder det att man kontrollerar att enkäten eller instrumentet mäter det den ska mäta. I validationsmetoden betyder det att vi bekräftar personen vi möter. Vi bekräftar personens känsla som sann. ”

Vad är bekräftande färdigheter?

I Hilde Eide och Tom Eides bok ”Omvårdnadsorienterad kommunikation” står det om bekräftande färdigheter: ”Grunden till användning av bekräftande färdigheter är erkännande av den andre och respekt för den andres integritet, frihet och självbestämmande. Användning av bekräftande färdigheter både förutsätter och uttrycker respekt och intresse för den andre. Det handlar alltså om empatiskt baserade färdigheter och målinriktade färdigheter som förmedlar omedelbara, bekräftande och accepterande svar på det den andre uttrycker”. Det här måste man nästan läsa flera gånger för att förstå, men vi måste vara centrerade, gå in med empati i mötet och möta personen i dennes verklighet. Vi måste acceptera personen som den är, lyssna på och respektera det personen säger. När vi gör detta känner personen sig sedd. Detta skapar trygghet och tillit och gör att personen blir lugnare.

Att utveckla sitt bekräftande förhållningssätt

Ett bekräftande möte kräver en speciell förutsättning. Det kan endast förverkligas om personen arbetar med att utveckla sitt bekräftande förhållningssätt, att det finns inom personen själv. Intresset för människor är ofta ett avgörande motiv för att välja vårdyrket. Utifrån detta intresse formas målet: ”Att vara bekräftande”. Personens vilja att utveckla sitt förhållningssätt är en förutsättning för att förverkliga målet, eftersom det är en krävande uppgift att skapa ett bekräftande möte. För att utveckla sitt förhållningssätt bör personen reflektera över vad som händer i mötet. Detta är också centralt för att utveckla sin bekräftande förmåga och att man har självkännedom och självrespekt. Det är också viktigt att reflektera i yrkesgruppen och ha möjlighet till omvårdnadshandledning, där man kan diskutera vad som händer i mötet med en person med demens.

Maria Hedman Holmblad sitter och håller en äldre man i handen. Bild på Icke-verbal kommunikation
Den icke-verbala kommunikationen är viktig.

Icke-verbal kommunikation

Upp till 70 % av vår kommunikation är icke-verbal. Det handlar om blicken, kroppsspråket, beröring och röstläget. Vi tolkar alltid det icke-verbala kroppsspråket och det går snabbt. En person med demens som kanske hör lite dåligt och som tappat lite språk är ännu mer känslig för den icke-verbala kommunikationen. De kan snabbt läsa av om vi är inställda på att lyssna och stödja, vilket är avgörande för ett bekräftande förhållningssätt och om personen känner sig trygg och omhändertagen. Detta kallas också verbal följsamhet. Då ger man den andre utrymme att uttrycka sina egna tankar och känslor och att vårdaren tonar in sig på den andres sinnesstämning och bara följer med genom kort och bekräftande feedback. Detta kan sammanfattas i följande punkter :

  • Tänk på beröring och hur nära du kan/måste vara personen. Personer i en tidig fas vill själva bjuda in till beröring, medan personer i senare faser måste ha närhet och beröring för att förstå att det är dem vi pratar med.
  • Ögonkontakt, men utan att stirra. Är också viktigt att man inte tittar ner på personen, utan försöker vara på samma ögonhöjd.
  • En mottagande, öppen kroppshållning. Du ska undvika att ha korsade armar och ben.
  • Använd en avslappnad, varm och närande röst. Om personen är arg, måste du matcha personens röstläge.
  • Spegla personens känslor, tona in och följ allt från rytmen, rörelsen och känsloyttringen.

Sedan är den verbala kommunikationen viktig. Det kommer i ett eget blogginlägg inom en snar framtid.

Hur ser du på ett bekräftande förhållningssätt? Väcker det här inlägget några funderingar? skriv gärna om dina synpunkter och tankar som väcks.

Sjuksköterskedagen 12 maj!

Den 12 maj är det Florence Nightingales födelsedag och som ett sätt att hedra hennes arbete firas Sjuksköterskedagen i hela världen. Här i Sverige har Vårdförbundet, landstingen och svenska sjuksköterskeföreningen organiserat olika program. Just nu pågår också löneförhandlingar för vårt nya kollektivavtal. Många sjuksköterskor har berättat i media om tuffa arbetsförhållanden och många väljer att lämna yrket på grund av hög arbetsbelastning och låga löner. Jag vill berätta varför jag valde att bli sjuksköterska och framförallt varför jag valde äldrevården.

Min bakgrund

Jag hade aldrig en plan att bli sjuksköterska under min uppväxt. Det var ett yrke som jag inte visste så mycket om. Som barn drömde jag om att bli operasångerska eller veterinär. I stället för sång- eller veterinärskarriär kom jag in på Socialservice på gymnasiet. Med den utbildningen blev jag sjukvårdsbiträde i öppenvård, ett modernare ord för hemsamarit. För när jag jobbade i hemtjänsten så var det hemsamarit jag kallades. Jag arbetade även som timanställd på ett sjukhem. Det var där jag kom på att jag skulle läsa till undersköterska. Jag hade kompisar som var det och jag var nog lite avundsjuk på dem som fick lägga om sår och ge insulin… ja, de fick göra lite mer sjukvårdande insatser än jag fick göra.

Efter ytterligare ett års utbildning fick jag min första fasta tjänst på sjukhemmet jag arbetat på tidigare, som undersköterska. Jag trivdes som undersköterska, men började snegla på sjuksköterskeyrket. Det var främst sjuksköterskeeleverna som jag sneglade på och funderade på vad som gjorde att de läst vidare. Jag började läsa om olika sjuksköterskeutbildningar. Jag ville flytta på mig om jag skulle läsa vidare. Då hittade jag utbildningen – Röda Korsets sjuksköterskeutbildning! När man gick den hade man praktik utomlands! Man kunde få arbete på olika ställen i världen där det behövdes hjälpinsatser. Det tyckte jag lät jättespännande. –

Sjuksköterskeutbildning

Jag sökte till Röda korsets sjuksköterskeutbildning våren 1989. Någon vecka senare blev jag tillsammans med min blivande man. Då var jag inte längre så angelägen om att flytta till Stockholm och läsa till sjuksköterska eller att arbeta utomlands. Jag blev faktiskt lättad och glad när jag inte kom in på utbildningen jag sökt. Vid nästa ansökningstillfälle sökte jag sjuksköterskeutbildningen i Örebro och Karlstad och kom in på mitt förstahandsval.

Färdig sjuksköterska och att välja område

När jag blev färdig sjuksköterska i januari 1992 var det svårt att få arbete. Många blev arbetslösa. Jag var timanställd, men arbetade mer än heltid. Jag ville inte arbeta inom äldrevården, utan sökte främst arbete på olika medicinkliniker. Men när tiden gick märkte jag att jag inte riktigt trivdes med människosynen som fanns där jag arbetade. Som sjuksköterska på en medicinavdelning fick jag inte hjälpa en patient på toaletten. Jag fick inte fastna och prata hos en patient som var orolig. Jag fick flera tillsägelser om att jag gjorde saker som ingick i undersköterskornas yrke och inte i mitt.  När jag blev tillfrågad om jag ville komma tillbaka till sjukhemmet jag arbetat på som undersköterska tackade jag ja. När jag arbetat ett tag insåg jag att jag var en sjuksköterska som passade bäst inom äldrevården. Jag började intressera mig för ergonomi och utbildade mig till förflyttningsinstruktör och höll i såna utbildningar med två arbetsterapeuter och en undersköterska.

Att satsa på demensvården

Hösten 1993 började jag arbeta på en annan sjukhemsavdelning, Utsikten. Det var en avdelning där det främst bodde personer med demens som hade mycket oro och utåtagerande beteende. Jag blev medveten om att jag inte hade så mycket kunskap om demens och började läsa för att fördjupa min kunskap. Jag som var skoltrött när jag slutade 9:an har blivit en person som gått ganska många högskoleutbildningar och som även läser en hel del facklitteratur på fritiden. För mig har det också varit viktigt att omsätta den teoretiska kunskapen i praktiken och har arbetat mycket med att utveckla vårdkvalitén och arbetsmiljön.

Utvecklandet av personcentrerad omvårdnad

När jag började på Utsikten gav vi mycket lugnande mediciner, men genom åren utvecklade vi tillsammans en mer personcentrerad vård. Jag höll i det arbetet med stöd av enhetschefen. Vi var ett antal som utbildade oss i Validationsmetoden, där vi fick lära oss ett helt nytt sätt att kommunicera med och lära oss förstå personerna vi hjälpte i vår vardag. Vi införde dagliga grupp- och individuella aktiviteter och alla arbetade mot samma mål – en bättre livskvalitet för de som bodde på enheten. Det här arbetet gjorde att när personer flyttade in på enheten, kunde vi börja plocka bort deras olämpliga medicinering. Det innebar att bara ett fåtal hade lugnande läkemedel eller psykofarmaka, från att nästan alla 30 hade det.

Sedan början av 2000-talet har jag med egna ögon sett i stort sett dagligen, vad mycket positivt man kan åstadkomma med ett personcentrerat förhållningssätt. Jag har förstått att så kallat Beteendemässiga och Psykiska Symtom vid Demens, BPSD oftast orsakas av oss som inte har demenssjukdom. När vi verklighetsorienterar, ställer för höga krav, går för fort fram, att vi inte lyssnar osv.  reagerar en person med demens på ett för oss oönskat sätt. För att kunna förebygga detta är det viktigt att all personal har teoretisk och praktisk kunskap om demenssjukdomarna, i bemötande, att stimulera till aktivitet och att kommunicera med personer med demens.  Det är därför jag valt att satsa på att utbilda och handleda personal inom demensvården.

Ett bra yrke som kräver kompetensutveckling

Jag har arbetat som sjuksköterska i nästan 30 år. I dag är jag demenssjuksköterska och gör minnesutredningar och handleder och utbildar både personal och anhöriga. Det är ett yrke som jag har trivts med och som jag tycker är viktigt. Men det är också viktigt att våra chefer, våra politiker och även samhället i stort ser vikten av att det finns engagerade sjuksköterskor som har en bra arbetsmiljö och som får vettig lön med tanke på ansvar och kunskap. Inom många yrken får man betald vidareutbildning. Det är inte så vanligt inom vården. Mina högskoleutbildningar har jag genomfört på fritiden vid sidan om heltidsarbete. Det finns inte heller utrymme i arbetstiden att fördjupa sig i ny forskning och nya rön.  Att som sjuksköterska hela tiden följa med i forskning inom sitt område är viktigt för att vi ska kunna förebygga och främja hälsa och den enskildes möjlighet att leva ett meningsfullt liv, även högt upp i åldrarna. Att finnas där för personerna med demens och deras anhöriga, vara någon att få förtroende för, att vända sig till när livet tar en hastig vändning, som det så ofta kan när vi blir äldre. Det skapar ett värde för mig varje dag på mitt arbete.

Empati

Empati – vad är det?

Inom validationen används empati för att träda in i en desorienterad persons värld. Jag har tidigare berättat om validationspincipen empati Empati är förmågan att lägga sina egna känslor åt sidan för att sätta sig in i en annan persons känslor och dela dessa en stund. Förmågan att vara empatisk är inte så enkel att tillägna sig som många tror. Det man måste förstå är att empati innebär att man inte fördömer någons behov, känslor och verklighet utan i stället har förmåga att uppleva dem för vad de är. Naomi Feil kallar detta att ”gå i den andres skor” och menar att det skapar en positiv spiral. Om en person känner sig sedd och lyssnad till, möjliggör och skapar det tillit. Tillit skapar i sin tur, trygghet och trygghet ger styrka. Styrka ger känslor av värdefullhet, som i sin tur reducerar stress.

Empatins fyra steg

Inom Validationen pratar vi om att vi måste göra ett förarbete i 4 steg, för att kunna vara empatiska i ett möte med en person med demens.

Centrering

Centrering är det första steget på vägen mot empati. Målet med centrering är att nå ett tillstånd av öppenhet. Det betyder att du måste stänga av allt inre ”brus”, sätta dina egna känslor åt sidan, stoppa tankarna som flyger genom huvudet och hitta din inre styrka. Om du mediterar, utövar yoga eller någon form av kampsport känner du redan till detta. Om det är nytt för dig bör du lägga ner tid på att lära dig att bli centrerad.

Under en validationsutbildning får man träna centrering genom olika övningar. På Youtube finns det några. Grunden i samtliga övningar är att du ska stå med fötterna axelbrett isär. Slut ögonen. Andas djupt och avslappnat ända ner i magen. Forcera inte din andning. Gå i tankarna igenom kroppen och slappna av i musklerna, särskilt i de kroppsdelar som vanligtvis är spända: axlar, händer, ansikte, mage och hals. När du känner dig avslappnad och andas jämnt och djupt, återvänder du till nuet och öppnar ögonen.

Observera

När du är centrerad är det dags att observera personen du ska validera. Detta kan du göra lite på avstånd.  Du ska observera tonfall, kroppsspråk och känslan personen uttrycker, för att kalibrera dig till personens känsloläge och försöka lista ut vilket behov personen uttrycker.  Egentligen scannar vi alltid av situationen när vi går in i ett möte och det sker mycket fort och oftast omedvetet. För att vi ska kunna möta personen med empati måste vi försöka göra observationen mer medveten.

Hitta rätt distans

Även om du känner personen väl, innebär det inte automatiskt att du har rätt till fysisk närhet. Hur nära vi kan gå och hur vi kan beröra personen beror på både personlighet och i vilken fas personen är i. En person som är i första fasen (malorienterad) har oftast en ganska stor integritetssfär, vilket betyder att de kan bli kränkta av att du kommer för nära. Detta är en av orsakerna till att det oftast är svårt att hjälpa en person i den här fasen med personlig hygien. I de övriga faserna har personerna dragit sig mer tillbaka och då måste du oftast komma nära och beröra för att få kontakt.

Finn empati

Nu är det lätt att få kontakt med personen du vill validera och det är nu du måste utveckla empati. Empati innebär mer än att vara intresserad av den andra personen. Empati innebär att faktiskt uppleva den andra personens känslor. Du är centrerad och observerar vilka känslor/behov som pågår i den andra personen. När du nu närmar dig den andre och känner dig fram till en lämplig position, måste du också känna dig fram för att gå in i den känsla som den andra personen har. Det handlar inte om att spela teater och inte om att sätta en etikett på någon genom att säga ”hon är arg” eller ”hon är ledsen”. Många personer känner empati när de har anpassat sitt ansiktsuttryck så att det överensstämmer med den andra personens. Själva ögonblicket när du upplever känslan uppstår när du införlivar den andra personen. I mötet uttrycker du den känslan genom ditt eget ansiktsuttryck, din kroppshållning, ditt tonfall och din energi. När mötet är över ska du frigöra dig, släppa den andra personens känslor och låta dina egna komma tillbaka.

Empati i praktiken

Kalle 93 år och har Alzheimer, och är i fas 2. Han har nyss flyttat in på ett vårdboende. Det är första gången personalen Anna träffar Kalle. En stor anledning till att han flyttade från sitt hem, var att det var svårt att hjälpa Kalle med hygienen och att ge honom hans insulin på morgonen. Detta kände Anna till.

Anna har centrerat sig innan hon gick in till Kalle. När Anna kommer in till Kalle på morgonen sitter han på sängkanten med täcket omkring sig. Anna säger god morgon och frågar om Kalle sovit gott, under tiden som hon observerar hur han verkar må just nu. Anna känner inte Kalle så hon står en liten bit från Kalle, men söker hans ögonkontakt

  • Kalle, vill du följa med mig till toaletten, så kan jag hjälpa dig så du får på dig dina kläder?
  • Nej, säger Kalle och klappar sig på huvudet
  • Du klappar dig på huvudet Kalle, har du ont i huvudet?
  • Nej, säger han och fortsätter att klappa sig på huvudet.

Anna förstår inte alls vad Kalle menar, men förstår att han vill säga henne något genom att klappa sig på huvudet.

  • Men det är något med huvudet, Kalle?
  • Ja, den är grön
  • Är den grön? Anna blev ju inte direkt klokare av det. Har det med huvudet att göra?
  • Ja, skog…Kalle klappar sig på huvudet igen.
  • Den är grön…. Och skog….
  • Mmmmm

Nu ser Anna att Kalle söker med blicken bakom henne. Hon vänder sig om för att se om det finns något bakom henne som Kalle kanske vill ha. På väggen på en krok hänger det en keps från lantmännen, med en grön gran på och så står det ”den gröna skogen” på kepsen. Anna tar kepsen och frågar Kalle ;

  • Kalle är det den här som du vill ha?
  • Ja, säger Kalle och tar på sig kepsen och reser sig ur sängen. Nu är han redo att sköta sin morgonhygien.

Det vi lärde oss av detta var att kepsen var mycket viktig för Kalle och det var det första han tog på sig på morgonen och det sista han tog av sig. Med kepsen var det inga större problem att få hjälpa Kalle med det som behövdes.

Glad Påsk!

En påskhälsning från mig

Nu är det långhelg och det har blivit riktigt varmt ute. Hos mig har vi haft +19 grader och soligt idag. Det verkar som att det varma härliga vädret kommer hålla i sig över hela påskhelgen.  För mig innebär helgen ledighet, umgås med familjen och att njuta av det fina vädret. När jag njuter av det fina vädret inkluderar det även trädgårdsarbete. När solen skiner och det börjar grönska ute kliar det i mina fingrar att få börja klippa ner torra grenar och att snygga till i rabatterna. För mig är det mindfullness att rota i jorden.

Min trädgård vaknar

Jag är en riktig trädgårdsnörd och mycket av min fritid under en ganska stor del av året ägnar jag åt att odla grönsaker och blommor. När tjälen har släppt och det börjar grönska lite börjar jag gå en liten runda i trädgården några gånger i veckan för att se vad som börjat grönska hos mig. När jag gick dagens runda i trädgården, såg jag att min magnolia börjar slå ut. Backsippan som har alldeles ulliga knoppar har slagit ut med röda blommor. Gulsippan och blåsippan blommar fint och mina trillium har knoppar. Jag såg att några hyacinter blommade. Det var lökar som jag hade inomhus julen 2017 som jag satte ut förra våren, som blommar nu. Jag brukar alltid spara lökarna och testa och se om de blommar om. Det var första gången det lyckats och jag vet inte alls vad jag gjort för att klara av det. Även en och annan maskros har slagit ut och de får vara kvar eftersom det är bra mat för humlor och andra insekter. Men när de är överblommade tar jag snabbt bort dem.

I en pallkrage har spenaten och dillen börjat växa och i en annan har förra årets grönkål och brysselkål vaknat till liv. Har även ramslök, skogslök, gräslök, kinesisk gräslök och vitlök som grönskar för fullt.

Förodling

Jag förodlar en hel del grönsaker. I januari börjar jag med chili, paprika, selleri, aubergine och kronärtskocka. Nu har jag flertalet tomatplantor på gång också och lite annat. Ute på vår veranda i ett plastväxthus odlar jag olika kålsorter och i helgen ska jag även sätta en del sommarblommor. Det är även dags att börja förodla dahlia knölarna. Jag testar även att odla sötpotatis, gurkmeja och ingefära. Förra året odlade jag detta i kruka och det blev en liten skörd. I år ska vi sätta upp ett växthus, så jag tänkte ha dessa exotiska växter mellan tomatplantorna.

Närbild på Maria Hedman Holmblad

Ja, det här var lite om vad jag gör på min fritid en solig långfredag. Jag hoppas att du också njuter och har det så mysigt som du bara kan i påskhelgen.

Glad Påsk!

Aktiviteter i Karlskoga kommun

I Karlskoga kommun jobbar vi med olika aktiviteter, på olika nivåer. Människan är en aktiv varelse som behöver aktivitet och stimulans för att uppleva välbefinnande och meningsfullhet. Inom Validationsmetoden pratar vi om ”Att vara nyttig/arbetande/aktiv” är ett grundläggande mänskligt behov. Detta har jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. På våra vårdboenden finns det mycket gruppaktiviteter som anordnas i husen. Det finns en egen Facebook sida som beskriver dem. Det finns också ett besökshundsteam, som möter personer både i grupp och individuellt. På de olika vårdavdelningarna bedrivs mer individuella aktiviteter. Det kan vara att titta på fotografier, samtal, lyssna på musik eller liknande.

Liliana Cortes och Maria Tezel Kontaktservice
Liliana Cortes (Samordnare Kontaktservice) och Maria Tezel (bokar ledsagare)

Kontaktservice

Det finns också en hel del att göra (förutom dagverksamhet) för de som inte flyttat till vårdboende.  Kontaktservice är en ideell förening som bedriver besöksverksamhet, kontaktsamtal och ledsagning hos äldre och funktionsnedsatta personer och samarbetar med olika organisationer i Karlskoga. Kontaktservice består av samordnare Liliana Cortes (som är anställd i Karlskoga kommun), Maria Tezel som bokar ledsagningarna, personer som har arbetsmarknadsåtgärder och frivilliga personer (de flesta är pensionärer).

Aktiviteter som kontaktservice samordnar

Kontaktservice gör mycket mer än att ledsagar till t.ex. läkare, gör hembesök hos personer som känner sig ensamma och hjälper till med gruppaktiviteterna som bedrivs på vårdboendena. Övrigt som de gör är t.ex.:

  • Flera gånger i veckan sker olika aktiviteter på 4 träffpunkter i Karlskoga. Det är t.ex. sittgymnastik, olika typer av underhållning, bingo.
  • ansvarar för en “Göttekiosk” vid ett vårdboende
  • arrangerar rollatorservice på alla träffpunkter och vårdboenden 1 gång/år
  • Ansvarar för kommunens 2 parcyklar
Röd parcykel
En av kommunens parcyklar

Parcykel – ett sätt att främja utevistelse

Vi har två modeller av parcyklar. Den ena kan även kallas ”sida vid sida” cykel, där man sitter två personer bredvid varandra. Personalen sitter till vänster och sköter bromsar, växling och styrning. På cyklarna finns även elhjälpmotor.

Den andra modellen av cykeln gör det möjligt för personer i rullstol att komma ut på cykeltur utan att passageraren behöver överföras mellan rullstol och cykel.

Förra året var det premiär för cyklarna och det blev väldigt uppskattat. Cyklarna fanns tillgängliga enligt ett roterande schema både på kommunens boenden, men också på Träffpunkterna. Alla kunde boka in sig på cyklarna oavsett om man bodde på ett boende, hade hemvård eller inte. Förra året hade vi en toppensommar. Cyklarna blev väldigt uppskattade, med mer än 350 cykelturer.

Parcykel för rullstol
Parcykel för rullstol

Nu är det dags för årets premiärtur

Liksom förra året är det två personer från Kontaktservice som har huvudansvaret för cyklarna. Cyklarna är parkerade i ett garage vid Nickkällan och varje dag cyklar de ut med cyklarna till de ställen där de ska vara under dagen. Det finns ett rullande schema, men man har också möjlighet att ringa till Kontaktservice och boka upp tid för en cykeltur.

I slutet av förra veckan gick Liliana och några från Kontaktservice igenom cyklarna och försäkrade sig om att de kan hantera cyklarna. Jag var med en stund när de cyklade med cyklarna och fick pröva på hur det kändes att sitta i rullstol på cykeln. Det känns verkligen tryggt och var en härlig upplevelse. Det var några som bor på Nickkällan som kom och tittade och var nyfikna. De visste om cyklarna från förra året, men hade inte riktigt vågat pröva. Men nu hoppas vi att de och många fler kommer ge sig ut på cykelturer framöver.

Samtal med en anhörigvårdare

Samtal med anhörigvårdare är en viktig arbetsuppgift som jag har som demenssjuksköterska. Jag och min kollega har samtal med anhöriga varje dag, både individuellt och i grupp. Jag strävar alltid efter att ha ett personcentrerat förhållningssätt i mina samtal med de jag möter. När jag handleder eller utbildar personal och anhöriga försöker jag ha reflekterande samtal. Ofta finns svaren inom personen jag pratar med. Jag hjälper dem att reflektera runt problemet genom att ställa frågor. Här är ett exempel på ett sådant samtal.

Äldre par samtalar utomhus bakom en blå spalje
Kalle och Stina har levt tillsammans i ungefär 60 år

Kalle och Stina

Kalles och Stina har varit gifta i nästan 60 år. De har tre söner tillsammans som nu är vuxna och har egna familjer i andra städer. Stina har Alzheimers sjukdom och har blivit helt beroende av hjälp från Kalle. Stina klarar sin hygien, men Kalle sköter hem och hushåll. Kalle och Stina har lovat varandra att de ska hjälpa varandra så gott de kan när de blir gamla och skröpliga. Kalle gör nu allt han kan infria det löftet, även om det sliter på honom.

Samtal med Kalle

Jag har träffat makarna i samband med att Stina utreddes för misstänkt demenssjukdom. Då görs en anhörigintervju som grundar sig på ett färdigt intervjuunderlag, för att ta reda på om anhöriga ser att personen har någon minnessvikt eller andra vardagliga svårigheter.

Kalle berättar att han upplever att Stina inte längre har något närminne. Hon glömmer allt de nyss pratat om. Det han tycker är svårast är att hon hela tiden frågar efter sin mamma. Hon frågar om mamma kommer hem till dem eller om de inte ska åka hem till henne. Hon pratar också om sin bästa vän Karin, som dog för ca. 10 år sedan.

  • Jag säger ju till henne att de inte lever längre. Men jag hinner knappt säga det förrän hon frågar om dem igen. Jag måste erkänna att när jag svarat på samma fråga 20 gånger på kanske en förmiddag, så blir jag irriterad. Men sedan får jag dåligt samvete, för jag vet ju att hon inte kommer ihåg.
  • Hur reagerar Stina när du säger att hennes bästa vän är död?
  • Ibland reagerar hon inte, men ibland ser jag att hon blir ledsen.
  • Tror du att hon vet att Karin inte lever längre?
  • Egentligen gör hon ju det, men när hon frågar efter henne kommer hon nog inte ihåg det.
  • Vad tror du händer hos henne när du säger att hon är död och hon blir ledsen eller kanske arg?
  • Ja, jag vet inte. Ibland får jag en känsla av att hon får ett dödsbesked.
  • Ja, tyvärr kan det vara så att varje gång du säger att Karin eller Stinas mamma är död, så blir det som ett dödsbesked.

Kalle blir helt tyst och tänker. Jag undrar om jag gått för långt.

  • Jag är uppvuxen på en mindre gård på landet. Vi hade en ko och lite höns och mina föräldrar odlade de grönsaker som familjen behövde. Det var väldigt stark sammanhållning mellan alla grannar. Man hälsade på, fikade ihop och försökte hjälpa varandra om någon familj behövde hjälp på något sätt. Min mamma dog efter ganska kort sjukdom. Pappa tog det väldigt hårt. Grannarna visste att detta var väldigt tufft för honom och ville stödja honom. De kom och beklagade sorgen och hade med sig kaffebröd och mat. En del grät när de kom så pappa fick nästan trösta dem istället. En vecka efter att mamma dog fick pappa en stor hjärtinfarkt och dog. Grannarna ville väl, men när jag har tänkt på det efteråt så har jag förstått att det där beklagandet man håller på med när någon dött faktiskt kan göra mer skada än nytta. Nu gör jag samma sak med min fru. Men vad ska jag göra istället?
  • Fråga henne om hon saknar personen hon pratar om. Om hon tänker mycket på Karin t.ex. Vad är det i så fall hon saknar med henne. Berätta något du mins med henne och försök få igång ett samtal, titta på kort och prata om när korten är tagna. Då kan det vara så att Stina kommer på att Karin inte lever längre. Men när du konfronterar henne med att hon inte lever, så låser det sig för Stina och hon blir mer fast i att hon vill träffa Karin.
  • Tack, det ska jag pröva. Kalle skiner upp.
Kvinna tittar på fotografier

Det är inte lätt som anhörig att hantera såna här situationer och det är även svårt att acceptera att personen man levt med i största delen av sitt liv blir så förändrad som de blir när de får en demenssjukdom.

Helhetssyn inom demensvården

Vad är helhetssyn inom demensvården?

Personcentrerad omvårdnad innebär att man inte kan bemöta alla personer med demens på samma sätt. Tvärtom måste bemötandet anpassas efter varje människas personlighet, erfarenheter och nuvarande situation. Traditionellt sett pratar man om att se personen som en helhet med kropp, själ och ande och där vårdpersonalen främjar psykologiskt och fysiologiskt välbefinnande samt sociala relationer. Helhetssyn i vården är även ett tillstånd av harmoni mellan kropp, själ, känslor och ande i en föränderlig miljö. Vårdpersonalens arbetssätt utifrån helhetssyn kan hjälpa patienten att utnyttja sina inre resurser för att öka personens livskvalitet samt anpassa sig till förändringar som sjukdomen har orsakat. Jag kommer berätta i det här inlägget hur jag ser på helhetssyn

Hur ser jag på helhetssyn?

När jag var på en föreläsning för ganska många år sedan, presenterades helhetsynen inom demensvården utifrån 3 områden:

  • Demensdiagnos – Hur påverkar symtombilden personen
  • Andra sjukdomar – hur påverkar de det dagliga livet
  • Levnadsberättelsen – hur påverkar livserfarenheter, relationer och värdegrund personen

Jag kommer tyvärr inte ihåg vem det var som presenterade detta, men då blev det så tydligt för mig hur man kunde arbeta för att få in kropp, själ, känslor och ande i reflekterande samtal och planering av omvårdnaden.

Berättelsen om Kalle

Kalle har en demenssjukdom och bor hemma med sin fru Stina. Det är storhelg och deras barn med familjer firar helgen hemma hos Kalle och Stina.  Kalle har varit mer retlig än normalt en period. Nu har man dukat fram all mat och gör sig redo att äta. Men något händer med Kalle. Ingen förstår riktigt vad. Han blir väldigt aggressiv och Stina känner sig nästan rädd för sin man. Man försöker lugna Kalle på olika sätt, men det går inte. Kalles anhöriga vet inte vad man ska göra. Det slutar med att man bestämmer sig för att åka till akuten för att få medicinsk hjälp.

Kalle är fortfarande väldigt arg när de kommer till akuten. Läkaren ordinerar lugnande mediciner i injektion för att få Kalle lugn. Han blir sedan förflyttad till en medicinavdelning. Under helgen får han samma läkemedel men i tablettform och är relativt lugn. Men Stina som själv är sjuklig orkar inte få hem sin man, så det bestäms att Kalle ska få flytta till ett vårdboende för personer med demens.

Vid överrapporteringen från medicinavdelningen fick sjuksköterskan på vårdboendet veta följande: Kalle hade en demenssjukdom och var insulinbehandlad diabetiker. Han hade inkommit under storhelgen och var väldigt aggressiv. Detta har blivit bättre med hjälp av lugnande medicin och nu är han insatt på detta 2 ggr/dag. Sjuksköterskan på vårdboendet frågar hur Kalle legat i blodsocker under vistelsen på medicinavdelningen. ”Det vet jag inte. Han var inlagd för oro, inte för koll av blodsockret”.

När Kalle kom till vårdboendet beslutade man att kontrollera blodsockret 3 ggr/dygn. Vid första blodsockermätningen låg blodsockret farligt lågt. Det var så lågt att det hade kunnat leda till insulinchock. Sjuksköterskan tog kontakt med läkare och Kalles insulin sattes ut tillfälligt och blodsockret skulle följas några dagar.

Det hela slutade med att insulinet kunde sättas ut helt och hållet. Då mådde Kalle bättre, så även den lugnande medicinen togs bort. Det gjordes även en anhörigintervju för att samla information om Kalle. Detta skrevs ner i en livsberättelse, som låg till grund för den fortsatta planeringen av vården av Kalle. Det framkom bland annat att Kalle alltid varit igång mycket och grejat på olika sätt i hemmet. Han hade även hjälpt sina barns familjer med ombyggnationer, gräsklippning osv. I planeringen för honom på vårdboendet bestämdes det att man kunde ha med Kalle när förråd skulle plockas upp. Då lyfte han kartonger och hjälpte till att plocka ur dem. Han var även med och hämtade och lämnade matvagnen i köket.

Demenssjukdom

Kalle hade Alzheimers sjukdom. Vårdarna måste ha kunskap om Kalles demenssjukdom, dess symtom och hur det påverkar Kalle i hans vardag. Hur dåligt är hans minne? Hur är hans funktionsnivå och hur kan vi utifrån det stimulera till aktivitet? Hur upplever Kalle omvärlden? Misstolkar han syn- eller hörselintryck? Hur är hans kommunikationsförmåga med andra?

Andra sjukdomar

Vilka andra sjukdomar har Kalle och hur påverkar de honom? Han hade diabetes och det var viktigt att följa hans blodsocker kontinuerligt, eftersom det varierade en del. Han hade även knäartroser som gjorde att han hade mer ont i sina knän vissa dagar. Kalle hade även urinkateter på grund av prostatacancer, vilket innebar att han fick en del problem med urinvägsinfektion.

Livsberättelsen

Det är nästan omöjligt att vårda en person med demens på ett bra sätt utan att ha kunskap om hans levnadshistoria. I vilken miljö är Kalle född och uppvuxen? Hade han en trygg uppväxt? Vilken utbildnings- och yrkesbakgrund har han? Vem/vilka har han delat sitt liv med? Har han några barn? Hur har relationen varit med dem? Vilka intressen har han haft och vilka har han idag? Vad har han för värderingar? Vad har varit viktigast i livet för honom?

Det är också viktigt att försöka förstå så mycket som möjligt om Kalles personlighet. Är han utåtriktad eller lite mer tillbakadragen? Aktiv och energisk eller mer för att ta det lugnt? Pigg på nya saker eller rädd för det som är okänt? På vilket sätt har han handskats med motgångar/livskriser?  Något annat du som vårdare behöver kännedom om är Kalles sociala nätverk. Oftast är det en stor fördel om vårdare och anhöriga har god kontakt med varandra. Det ökar vårdarnas möjligheter att få viktig kunskap om Kalle, men också de anhörigas möjligheter att vara delaktiga i vård och omsorg.

Att arbeta utifrån en helhetssyn

Vad var det som hände när Kalle kom till akuten och på medicinavdelningen? Av olika anledningar gjorde man ingen djupare analys av varför Kalle var orolig och aggressiv. Det var svårt att nå Kalle och då gav man lugnande medicin istället för att undersöka om han hade en infektion eller låg fel i sitt blodsocker. Personalen förutsatte att det var Kalles demenssjukdom som låg bakom att han var orolig och arg. De arbetade inte alls personcentrerat. Jag kan förstå att man ville göra något snabbt på akuten, men när Kalle hade blivit lugnare så borde läkare eller sjuksköterska börja undersöka om det fanns annan sjukdom som låg bakom hans tillstånd.

Jag tror att hans familj var måna om att se på hur han varit som familjefar och äkta man i hemmet (hans livsberättelse) . När han flyttade och kom till en helt annan miljö, med många okända människor och utan sin fru, så vore det inte så konstigt om Kalle hade reagerat och blivit orolig när han kom till vårdboendet. Teamet runt Kalle arbetade för att främja hans psykologiska, fysiska och sociala välbefinnande genom att snabbt ta reda på så mycket som möjligt om honom, samtidigt som man arbetade med hur hans diabetes påverkade honom. Detta gjorde att de snabbt hittade strategier för hur de skulle få honom att må bättre och göra sig hemmastadd på boendet.

Personcentrerad omvårdnad

Personcentrerad omvårdnad 

Enligt Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom ska vi arbeta personcentrerat inom all demensvård. Men vad innebär det? Jag brukar ställa den frågan när jag handleder eller föreläser för personal inom demensvården. Det som förvånar mig är att många har svårt att svara på det. Nyligen när jag ställde den frågan på en föreläsning fick jag svaret ”Att man arbetar utifrån en helhetssyn”. Jag håller med om att det är en bit av det. För mig är personcentrerad omvårdnad, empati och helhetssyn tätt förknippat. Du kan inte arbeta personcentrerat utan en helhetssyn och utan empati. Men hur beskriver man hur man arbetar personcentrerat?

Vad är en personcentrerad omvårdnad?

Jag brukar använda beskrivningen som fanns i de Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010

Jag tror att många kan skriva under på att målet med omvårdnaden måste vara att bevara självet trots att de kognitiva och funktionella förmågorna försämras. För att kunna göra detta är det en förutsättning att känna personen och dennes livshistoria. Det är först då man kan förstå och känna till önskemål, behov och personliga värderingar. I en personcentrerad omvårdnad måste personalen prioritera att skapa en god relation till personen med demens och försöka förstå dennes syn på världen, tolka beteenden och symtom ur personens perspektiv och involvera närstående i vården.

Vad krävs för att utveckla personcentrerad omvårdnad?

Många inom hälso- och sjukvården hävdar att de redan arbetar personcentrerat. Jag tror faktiskt inte att det stämmer. Det kanske finns nedskrivet i mål och riktlinjer och i värdegrunden för verksamheten, men det är inte inarbetat i verksamheten. Att varje dag och i alla situationer arbeta i enlighet med en personcentrerad omvårdnad är svårt och kräver medvetenhet om varje enskild handling, goda rutiner och arbetssätt och att den övergripande organisationen är anpassad för detta. För att lyckas med en personcentrerad omvårdnad krävs en medveten satsning och att det finns ett stöd inom organisationen att arbeta enligt förhållningssättet samt en gemensam värdegrund att utgå från. Det krävs kompetens om demenssjukdom, kommunikation med personer med demens och bemötande, tid för diskussion, reflektion och handledning i teamet runt personen och en anpassning av den fysiska miljön.

Validationsmetoden

I slutet av 90-talet kom jag i kontakt med Validationsmetoden som utarbetats av Naomi Feil. Jag drev då ett projekt på min arbetsplats, där vi fördjupade oss i vad Livskvalitet för personer med demens kan vara. Vi utarbetade ett måldokument, som sedan låg till grund för vår fortsatta utveckling på avdelningen. En del i detta var att utbilda personal i Validationsmetoden. Redan under den ettåriga utbildningen märkte vi att vi kunde möta oro och ilska genom kommunikation, istället för med mediciner. För mig blev det då helt klart att det är så här man måste arbeta inom demensvården. Jag vet inte om jag var medveten om att Validationsmetoden var en personcentrerad metod, men ju mer jag lärt mig och ju mer jag använt metoden har jag insett att det är det. Frågan är om det finns någon mer heltäckande personcentrerad metod. Jag känner inte till någon.

Validationsmetoden och personcentrerad omvårdnad bygger på att du som vårdar skapar relationer med personen med demens. Relationer där det är två personer som möts, inte bara en vårdare och någon som blir vårdad. Det viktiga är hur du bemöter var och en av personerna i alla olika situationer i vardagen. Det är i bemötandet som skillnaden mellan god och respektfull demensvård och annan demensvård ligger. 

Grunderna i en personcentrerad omvårdnad

Naomi Feil beskriver grundförhållningssättet med 11 principer. En person som är utbildad i validationsmetoden arbetar alltid utifrån dessa principer. En grundtanke i en personcentrerad omvårdnad är att alla personer med demens har kvar sin identitet och rätt till självbestämmande, även i det allra mest framskridna sjukdomsstadiet. Det är också viktigt att känna till att vissa psykologiska behov kan vara större hos personer med demens än hos personer utan sådan sjukdom.  Personer med demens kan bl.a. ha ett ökat behov av tröst, trygghet, gemenskap, ömhet och närhet. Vårdaren måste använda kunskap, fantasi och lyhördhet för att försöka förstå vad personen upplever, tänker och vill. Man får försöka tolka både det som sägs och det som inte sägs, tyda kroppsspråket och leva sig in i den andras situation. Naomi Feil säger att vi måste försöka förstå vilket behov personen uttrycker – Att vara trygg / säker / älskad och att uttrycka sina känslor och lyssnad till (Se princip 6) och sedan försöka möta det behovet. Ibland hjälper man bäst genom en pratstund eller att hitta på någon aktivitet. Andra gånger är det bättre att bara sitta tysta en stund tillsammans. När du möter personen med demens på ett respektfullt sätt, kan du bidra till att stärka personens självkänsla. Detta gör även att personen känner tillit till vårdaren och känner sig tryggare.

Vill du läsa mer?

GPCC – Centrum för personcentrerad vård är ett forskningscentrum (som invigdes 2010) med klinisk och tillämpad forskning och har det övergripande målet att stödja och genomföra forskning av hög kvalitet inom personcentrerad vård. De anger att personcentrerad vård består av tre nyckelbegrepp – Partnerskap, patientberättelsen och dokumentation

Svensk sjuksköterskeförening har nyligen publicerat en skrift som heter Personcentrerad Vård – en kärnkompetens för god och säker vård. ” För att åskådliggöra vad personcentrerad vård kan omfatta, innebära och hur det kan läras ut, ger vi en teoretisk grund med exempel från olika vårdsituationer. Vår målsättning är att denna skrift ska vara till nytta för alla som medverkar i hälso- och sjukvården, såväl professionella som dem som är i behov av vård och i utbildningar, såväl lärare som studenter.”