Jag fortsätter med min bloggserie med råd till anhörigvårdare.
Del 1 Anhörigvårdarens känslor. Läs det här.
Del 2 Oro vid demens. Läs det här
Området är stort och kan inte bli heltäckande. Men jag har ändå valt att skriva lite mer om personen med demens. Många pratar om att personer med demens har vanföreställningar. Jag är mycket försiktig med det ordet. Personer som har kognitiv svikt kan uppfatta saker felaktigt. Det kan visa sig genom misstänksamhet och rädsla. Personen kan t.ex. anklaga make/maka för att vara otrogen, känna sig förföljda eller känner inte igen sin närstående. Ibland kan personen också misstolka vad hen ser och hör. Det här är oftast väldigt jobbigt för närstående och anhörigvårdare. I det här blogginlägget vill jag ge dig lite redskap för att möta detta.
Det finns en orsak bakom beteendet
Misstänksamhet, oro och rädsla är inte personligt menat. Den här reaktionen beror oftast på personens kognitiva nedsättning och oförmåga att tolka sin omvärld eller det anhörigvårdaren gör eller säger. Naomi Feil säger att det alltid finns en orsak bakom beteendet. Vi träder in i personens verklighet för att finnas där och ger på så sätt personen möjlighet att uttrycka sig. Genom att göra detta och bekräfta det vi ser, kan vi hjälpa personen att uttrycka sina känslor.
Undvik att argumentera
Jag brukar säga att jag aldrig kan vinna en argumentation med en person som har demens, så att personen ser på saken som jag gör. När Kalle (som har Alzheimers sjukdom) är övertygad om att hans fru Anna är otrogen, kan hon inte gå i försvar eller försöka övertyga honom om att han har fel. Kalles kognitiva nedsättningar gör att han inte kan bearbeta logiska förklaringar. Att argumentera kommer bara att göra honom mer upprörd och mer fast vid att han har rätt.
Det Anna ska göra är att lyssna och försöka förstå att det ligger en rädsla över att förlora henne som ligger bakom det Kalle uttrycker. Det handlar om att försöka se utanför boxen och försöka förstå vad situationen symboliserar. Du får pröva dig fram. Det krävs övning för att lära sig att bekräfta känslan eller behovet, men det kommer att bli lättare med tiden.
Jag ger några exempel här:
Du gör mig illa! Försvinn!
Om jag närmar mig Kalle för fort eller om jag är för fokuserad på att Kalle ska ha hjälp, så kan Kalle bli rädd eller arg. Kalles ”kamp- och flyktreaktion” aktiveras och han värjer sig mot mig.
Ett exempel är att jag kommit bakifrån Kalle med hans ytterjacka och tagit tag i hans hand för att stoppa den i ärmen på jackan. Kalle blir rädd och visar ilska. Om jag försöker övertyga Kalle om att jag ”bara ska hjälpa honom med jackan”, triggar det hans försvarsreaktioner ännu mer.
Förslag på hur du kan göra istället:
- Backa undan så snabbt som möjligt och ge Kalle utrymme.
- Bevara ditt lugn och använd en mjuk, lugnande röst när du talar
- Sträva efter att vara i ögonhöjd, så att du får en bra ögonkontakt (håll fortfarande ett bekvämt avstånd, så att han inte känner sig trängd)
- Säg t.ex.: ” Oj, skrämde jag dig Kalle, det var inte alls meningen. Gick det bra?”
- Lyssna på vad Kalle säger och möt det. Småprata tills han är lugnare och fråga sedan om han behöver ha hjälp att sätta på sig jackan. Då brukar det gå bättre
Vem är du??
Ibland händer det att personen med demens inte känner igen sin make/maka. En anhörigvårdare (Erik) berättade att hans fru (Stina) kunde få panik ibland, hon trodde att hennes man var en inkräktare som ville henne illa. Stina hade Lewy Body demens. Det är främst hos de med den diagnosen som jag hört talas om detta. Stina hade tagit sig ut från lägenheten och tagit tag i okända personer och sagt att det är en man som vill henne illa i hennes lägenhet. Erik försökte lugna henne och övertyga henne om att han var hennes man. Han berättade för mig att Stina sa att han liknade hennes man, men att han måste vara en dubbelgångare. Det går alltså inte att övertyga Stina om att Erik är hennes man i den här situationen.
En annan man jag har träffat kunde berätta för mig att han blev mer förvirrad ibland och att han inte kände igen sig i hemmet då och att han trodde att frun var någon annan än hon var. När det hände var han förvirrad, men kom alltså ihåg händelsen när han inte var lika förvirrad längre. Det skrämde honom att det blev så här.
Förslag på hur Erik kan göra i en liknande situation:
- Det är viktigt att behålla lugnet.
- Känn efter vilket avstånd som känns bäst med Stina. Om hon är rädd för Erik, ska han inte gå för nära. Ibland kan Stina vilja ha Erik nära ändå. Det brukar kännas ganska tydligt.
- Erik skulle kunna fråga Stina Blir du rädd för mig? Vad har hänt när du blir så rädd. Stina kanske säger ”Du är elak!” då kan man upprepa det Stina säger med en fråga ”Tycker du att jag är elak? Vad gjorde jag då?” Följ Stina i samtalet.
- Om Stina vill att Erik ska gå ut, så kan det också hjälpa att gå ut en liten stund och sedan komma tillbaka. Stina kan ha lugnat sig bara genom att vara själv en kort stund.
- Ibland kan det hjälpa att Erik tar fram ett kort på sig själv som ung. Prata med Stina och var lugn. Är det här Erik? Om hon säger ja, kan Erik be henne att berätta om ”sin” Erik.
Någon är ute efter mig!
Ibland kan personen med demens (Karin) känna sig förföljd eller tro att någon vill henne illa. Ibland kan det vara en gammal rädsla för att något som har hänt eller som man varit rädd för att det ska hända, som väcks av någon typ av sinnesstimulering. Det kan vara en doft, ett ljud, en skugga eller en spegling i ett fönster som väcker känslan hos Karin.
Förslag på hur du kan göra:
- Om det är skuggor eller spegling i fönster som får Karin att bli rädd, så ska man försöka ha det ljust omkring henne. Det kan också fungera att dra för gardiner när det börja skymma ute.
- Ljug inte och spela inte med! Möt känslan och försök att få Karin trygg genom att du lyssnar och förstår känslan hon har.
Exempel på vad man kan säga:
- Känns det som att någon är ute efter dig? Det måste vara fruktansvärt. Vad har hänt? Lyssna och följ Karin i samtalet
- Jag förstår att du är rädd om någon är ute efter dig. Känns det bättre om jag sitter här hos dig?