Validationsprincip 11: Händelser, känslor, färger, ljud, dofter, smaker och bilder skapar känslor, som i sin tur väcker liknande känslor upplevda i det förflutna. Gamla människor reagerar i nutid på samma sätt som de gjorde i det förflutna.
De 11 Validationsprinciperna är grunden i det personcentrerade förhållningssättet i Validationsmetoden och är skapade av Naomi Feil. De hjälper oss att styra våra handlingar och avgör det bekräftande/validerande förhållningssättet. Vårt agerande i ett möte med en person med demens har sitt ursprung i principerna och stöder Validationsteknikerna.
De teoretiska utgångspunkterna i metoden är utformade av andra teoretiker och har anpassats för personer med demens av Naomi Feil.
I det här blogginlägget berättar jag om den elfte Validationsprincipen.
Händelser, känslor, färger, ljud, dofter, smaker och bilder skapar känslor, som i sin tur väcker liknande känslor upplevda i det förflutna. Gamla människor reagerar i nutid på samma sätt som de gjorde i det förflutna.
Du och jag, liksom alla andra människor har upplevt den här principen vid olika tillfällen i livet. Vissa händelser i livet kommer vi ihåg lättare. Oftast är de händelserna förknippade med olika känslor, som sorg, glädje, besvikelse osv. Händelsen i sig behöver inte vara något dramatiskt, utan det är känslan vi kände då som påverkat oss. En negativ känsla från en tidigare händelse skapar en obalans och spänning i kroppen som personen inte är riktigt medveten om. Det är när personen kommer i en liknande situation igen som allt plötsligt komme upp till ytan igen. Kroppen reagerar fysiskt på samma sätt, som den gjorde då, för att den minns nåt hjärnan stoppat undan. Känslor är starkare än vad vi tror många gånger och kan sätta djupa spår.
Så när du undrar varför du reagerar på någon händelse kan det bero på en känsla, en känsla du fick för längesen och som nu gör sig påmind. Detta gäller även en person som har demenssjukdom.
Ett exempel på Validationsprincip 11
Voito bor på ett vårdboende för personer med demens. Han är född i östra Finland i mitten av 1930-talet. Under hans barndom var Finland i krig och det är något som satt sina spår i honom. Han pratar ofta om hur svårt det var att få mat och även om att det smög militärer i skogen. Ibland när personalen kör på tunga vagnar som skallrar blir Voito väldigt orolig. Ibland säger han hör hur det skjuter. Personalen vet att han har många minnen från kriget och accepterar och erkänner att upplevelser från det förflutna kan väckas hos honom. De försöker möta känslan hos honom med empati, för att han ska känna sig tryggare.
