Personcentrerat möte

 

 

 

 

BAC5AD9A-F900-4462-ABF3-420D475B7ED9
Nu har vi äntligen fått lite värme och det blommar för fullt! Foto: Maria Hedman Holmblad

 

Jag kommer fortsätta att berätta om personcentrerad omvårdnad. I dag ger jag ett exempel från min egen vardag.

Jag gör dagligen besök hos personer som ska utredas för demenssjukdom och olika typer av uppföljningar efter att personen fått demensdiagnos. Det personcentrerade förhållningssättet i metoden och även samtalsteknikerna är ett redskap jag alltid har med mig i mötet med personerna jag träffar.
Jag tänkte berätta om en situation där jag besöker Ada tillsamman med en anhörig för att hjälpa henne att ansöka om bostadsanpassning för en spistimer.

När vi hälsat och satt oss ner i köket sitter Ada ihopsjunken och tittar ner i bordet och säger:
– Jag är så trött. Jag låg och vilade när ni kom
– Är du trött?
– Ja
– Har du sovit dåligt i natt?
– Nej, jag tyckte att slumrade till emellanåt…
– Slumrade du till emellanåt? Frågade jag
– Ja, mellan bråken…svarade Ada
– Mellan bråken? Frågade jag
– Ja, om du visste vad de har bråkat här i natt…det var slagsmål
– Var det slagsmål? Utanför?
– Ja, i trapphuset, svarade Ada
– Var det slagsmål i trapphuset? Det måste ha varit obehagligt.
Ada, snyftar, torkar sig om näsan och säger:
– Ja, inte konstigt att man är trött när man ska vara rädd på nätterna
– Var du rädd, Ada? Ja, jag förstår att det måste ha varit obehagligt.
– Det är så ensamt och dagarna är så långa, sa Ada.
– Känner du dig ensam?
– Ja, mina barn och barnbarn hälsar på mig och de bryr sig verkligen om mig, men där emellan är det långsamt.
– Vad gör du på dagarna?
– Förr stickade jag mycket, men nu läser jag mest tidningar. Jag gör alltså ingenting…
– Vad skulle du vilja göra?
– Vadå? Undrade Ada
– Längtar du efter att göra något speciellt?
Nu rätar Ada på sig och har slutat snyfta och tittar på mig:
– Det är mycket jag längtar efter…jag skulle vilja åka till en sandstrand och bada
– Tycker du om att bada?
– Ja, om vattnet är varmt gör jag det. När min man levde reste vi en del och upplevde saker och då badade jag. Men allt har sin tid…..

Ada berättade att hon åker till ett ställe ibland där både unga och gamla träffas, de fikar och äter lunch ihop (dagvården). Det är jätteroligt.

Spistimern då? kanske någon tänker. Den avhandlade vi när Ada hade fått prata om det som bekymrade henne och innan jag åkte sa hon:
– Det var jättekul att du hälsade på mig. Jag hoppas du vill komma tillbaka.
– Det lovar jag att jag ska göra, men jag kan inte säga riktigt när jag kommer
– Du tittade mig i ögonen hela tiden
– Tycker du inte om att jag tittar dig i ögonen?
– Jo, det visar att du lyssnar och bryr dig.

Vad tycker du om inlägget? Har du några funderingar eller kommentarer om innehållet?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: