En berättelse…

hand-2906456_1920

Det här är ett samtal som en som är utbildad i Validation har delat med sig av. När jag  själv upplever liknande upplevelser eller när jag får såna här situationer berättat för mig blir jag återigen övertygad om att vi måste ta oss tid och lyssna på personen med demens och vi måste ha kunskapen om att kommunicera så vi når varandra.

Bo är i första fasen (malorienterad) enligt Naomi Feils indelning av personer med demens.

Det är sen eftermiddag på ett boende för personer med demens.
Bo går fram och åter med genom korridoren med stor frenesi.
Rastlöst, orolig med andan i halsen känner han på dörrhandtagen till alla låsta rum.
Muttrar svordomar om vilket ”djävla ställe” han hamnat på och att är lika bra att dränka sig, om det ska vara så här omöjligt.
Samtidigt letar han efter nycklar i bröst- och byxficka. Nycklar som inte finns där.
Han rätar upp sig och ser fram emot nästa dörr och därefter nästa.

Validationsarbetaren (VW) som sett hans sökande går dit för att hjälpa honom.
VW: Jag ser att du söker något, kan jag hjälpa dig?
Bo: Jag ska ut, min bil står där ute.
VW: Kom med och sätt dig så får vi prata.
Bo: Ja man får inte låsa in människor, jag ska ta bilen och åka ut på jobb.
VW: Känner du dig inlåst?
Bo: Ja skulle inte du göra det?
VW: Jo det skulle jag, är du ofta ute och kör bil?
Bo: Jag är försäljare och kuskar alltid omkring på vägarna.
VW: Hur är det att vara försäljare?
Bo: Jag trivs med det och brukar komma bra överens med de flesta.
VW: Du är van att komma överens med de flesta människotyperna?
Bo: Javisst, många har blivit som vänner.
VW: De är som vänner och har förtroende för dig.
Bo: Ja man måste kunna lita på människor.
VW: Hur var det att köra bil i vinterhalkan, var du inte rädd?
Bo: Någon avåkning har det varit men det har alltid ordnat upp sig.
VW: Skönt att det ordnat sig.
Bo: Finns det någon skrubb här som jag kan sova över i?
VW: Ja det finns ett rum här för dig.
Bo: Bra då stannar jag över natten, lägger mig tidigt och åker i ottan i morgon istället.
VW: Gör så, nu går vi och spelar Frank Sinatra: ”I did it my way”.
Bo: Han är bra, ger mig rysningar.
VW: mej med!

Vad tycker du om inlägget? Har du några funderingar eller kommentarer om innehållet?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: