Samtal om livet

 

5F594B11-1FD7-4B05-9234-ADBFC68F6ECD

Jag möter personer med minnesproblem av olika grad varje dag i mitt arbete. Jag har hört både doktorer och andra säga att när man fått minnesproblem så går det så snabbt, sen är man helt ”borta”. Det sägs på olika sätt att en person med minnesproblem inte har så mycket ”vettigt” att säga. De pratar osammanhängande och det har ingen verklighetsförankring.

Det här gör mig ganska upprörd, för jag slås nästan varje dag av hur mycket klokt personerna som jag möter säger. Det handlar om att vi måste ge dem tid och verkligen lyssna på vad de har att berätta. När jag föreläser så brukar jag berätta om vad mycket jag lär mig av personerna jag möter i mitt arbete.

För ett tag sedan gjorde jag ett uppföljande minnestest med en kvinna (Stina) som ofta är lite orolig. Hon pratar mycket om sina krämpor. När jag kom sa Stina att hon mådde väldigt illa, hon skulle nog behöva kräkas. Hon tog sig för bröstet och klagade över detta en stund. Jag satt hos henne och pratade med henne och ställde lite frågor om hur hon har det och bekräftade att det måste vara jobbigt att må så illa.

 

139377FD-DC9A-41CD-9310-392B86AEBE5D
Blå bergvallmo Foto. Maria Hedman Holmblad

 

Stina berättade att hon ska fylla 95 år om en månad och att hon är ensam kvar. Hennes syskon har avlidit, hennes man dog för många år sedan och hennes dotter dog i cancer något år senare. Hon och maken ville ha många barn, men det blev inget. De prövade med allt och gick till doktorn, men fick inga svar på vad som var fel. Sedan 9 år efter att de gift sig fick de äntligen sitt efterlängtade barn. Att minsta det barnet var fruktansvärt, berättar hon. När Stina pratar om det här så har hon glömt sitt illamående helt.

Hon säger också att ”när man är så här gammal är man inte längre till någon nytta. Jag dör lite för varje dag som går”, konstaterar hon. När jag frågar hur hon menar säger hon ”När man är så gammal som jag har man levt klart. Jag vet att jag ska dö snart och det är inget konstigt med det. Jag skulle kunna tänka att jag kommer träffa min man och dotter igen, men det är att lura sig själv. När det är slut, så är det slut och det är ingen idé att inbilla sig något annat”.
Stina berättade också att hon haft ett rikt liv med sin man. Hon hade yrkesarbetat och hon och maken hade rest mycket. De hade varit i Afrika och sett pyramiderna i Egypten och mycket annat. Vi gjorde minnestestet och pratade lite mer. När jag gick därifrån tackade hon mig för att jag tagit mig tid att lyssna på henne och hon såg glad ut. Ögonen glittrade på henne. Såna här möten gör att jag undrar varför inte alla förstår vad mycket våra gamla har att ge, trots minnesproblematik.

Vad tycker du om inlägget? Har du några funderingar eller kommentarer om innehållet?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: