Empati – vad är det?
Inom validationen används empati för att träda in i en desorienterad persons värld. Jag har tidigare berättat om validationspincipen empati Empati är förmågan att lägga sina egna känslor åt sidan för att sätta sig in i en annan persons känslor och dela dessa en stund. Förmågan att vara empatisk är inte så enkel att tillägna sig som många tror. Det man måste förstå är att empati innebär att man inte fördömer någons behov, känslor och verklighet utan i stället har förmåga att uppleva dem för vad de är. Naomi Feil kallar detta att ”gå i den andres skor” och menar att det skapar en positiv spiral. Om en person känner sig sedd och lyssnad till, möjliggör och skapar det tillit. Tillit skapar i sin tur, trygghet och trygghet ger styrka. Styrka ger känslor av värdefullhet, som i sin tur reducerar stress.
Empatins fyra steg
Inom Validationen pratar vi om att vi måste göra ett förarbete i 4 steg, för att kunna vara empatiska i ett möte med en person med demens.
Centrering
Centrering är det första steget på vägen mot empati. Målet med centrering är att nå ett tillstånd av öppenhet. Det betyder att du måste stänga av allt inre ”brus”, sätta dina egna känslor åt sidan, stoppa tankarna som flyger genom huvudet och hitta din inre styrka. Om du mediterar, utövar yoga eller någon form av kampsport känner du redan till detta. Om det är nytt för dig bör du lägga ner tid på att lära dig att bli centrerad.
Under en validationsutbildning får man träna centrering genom olika övningar. På Youtube finns det några. Grunden i samtliga övningar är att du ska stå med fötterna axelbrett isär. Slut ögonen. Andas djupt och avslappnat ända ner i magen. Forcera inte din andning. Gå i tankarna igenom kroppen och slappna av i musklerna, särskilt i de kroppsdelar som vanligtvis är spända: axlar, händer, ansikte, mage och hals. När du känner dig avslappnad och andas jämnt och djupt, återvänder du till nuet och öppnar ögonen.
Observera
När du är centrerad är det dags att observera personen du ska validera. Detta kan du göra lite på avstånd. Du ska observera tonfall, kroppsspråk och känslan personen uttrycker, för att kalibrera dig till personens känsloläge och försöka lista ut vilket behov personen uttrycker. Egentligen scannar vi alltid av situationen när vi går in i ett möte och det sker mycket fort och oftast omedvetet. För att vi ska kunna möta personen med empati måste vi försöka göra observationen mer medveten.
Hitta rätt distans
Även om du känner personen väl, innebär det inte automatiskt att du har rätt till fysisk närhet. Hur nära vi kan gå och hur vi kan beröra personen beror på både personlighet och i vilken fas personen är i. En person som är i första fasen (malorienterad) har oftast en ganska stor integritetssfär, vilket betyder att de kan bli kränkta av att du kommer för nära. Detta är en av orsakerna till att det oftast är svårt att hjälpa en person i den här fasen med personlig hygien. I de övriga faserna har personerna dragit sig mer tillbaka och då måste du oftast komma nära och beröra för att få kontakt.
Finn empati
Nu är det lätt att få kontakt med personen du vill validera och det är nu du måste utveckla empati. Empati innebär mer än att vara intresserad av den andra personen. Empati innebär att faktiskt uppleva den andra personens känslor. Du är centrerad och observerar vilka känslor/behov som pågår i den andra personen. När du nu närmar dig den andre och känner dig fram till en lämplig position, måste du också känna dig fram för att gå in i den känsla som den andra personen har. Det handlar inte om att spela teater och inte om att sätta en etikett på någon genom att säga ”hon är arg” eller ”hon är ledsen”. Många personer känner empati när de har anpassat sitt ansiktsuttryck så att det överensstämmer med den andra personens. Själva ögonblicket när du upplever känslan uppstår när du införlivar den andra personen. I mötet uttrycker du den känslan genom ditt eget ansiktsuttryck, din kroppshållning, ditt tonfall och din energi. När mötet är över ska du frigöra dig, släppa den andra personens känslor och låta dina egna komma tillbaka.
Empati i praktiken
Kalle 93 år och har Alzheimer, och är i fas 2. Han har nyss flyttat in på ett vårdboende. Det är första gången personalen Anna träffar Kalle. En stor anledning till att han flyttade från sitt hem, var att det var svårt att hjälpa Kalle med hygienen och att ge honom hans insulin på morgonen. Detta kände Anna till.
Anna har centrerat sig innan hon gick in till Kalle. När Anna kommer in till Kalle på morgonen sitter han på sängkanten med täcket omkring sig. Anna säger god morgon och frågar om Kalle sovit gott, under tiden som hon observerar hur han verkar må just nu. Anna känner inte Kalle så hon står en liten bit från Kalle, men söker hans ögonkontakt
- Kalle, vill du följa med mig till toaletten, så kan jag hjälpa dig så du får på dig dina kläder?
- Nej, säger Kalle och klappar sig på huvudet
- Du klappar dig på huvudet Kalle, har du ont i huvudet?
- Nej, säger han och fortsätter att klappa sig på huvudet.
Anna förstår inte alls vad Kalle menar, men förstår att han vill säga henne något genom att klappa sig på huvudet.
- Men det är något med huvudet, Kalle?
- Ja, den är grön
- Är den grön? Anna blev ju inte direkt klokare av det. Har det med huvudet att göra?
- Ja, skog…Kalle klappar sig på huvudet igen.
- Den är grön…. Och skog….
- Mmmmm
Nu ser Anna att Kalle söker med blicken bakom henne. Hon vänder sig om för att se om det finns något bakom henne som Kalle kanske vill ha. På väggen på en krok hänger det en keps från lantmännen, med en grön gran på och så står det ”den gröna skogen” på kepsen. Anna tar kepsen och frågar Kalle ;
- Kalle är det den här som du vill ha?
- Ja, säger Kalle och tar på sig kepsen och reser sig ur sängen. Nu är han redo att sköta sin morgonhygien.
Det vi lärde oss av detta var att kepsen var mycket viktig för Kalle och det var det första han tog på sig på morgonen och det sista han tog av sig. Med kepsen var det inga större problem att få hjälpa Kalle med det som behövdes.
