Validationsprincip nr. 3 – Empati

Att lyssna med empati, bygger tillit, minskar oro och återupprättar värdighet. Vad innebär detta? Vad är empati? Enligt Wikipedia handlar det bland annat om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra, vare sig personen håller med eller inte; till exempel en psykolog kan ha empati med en brottsling utan att bli likadan eller vara likadan. Här kommer jag berätta om hur man ser på empatin i Validationsmetoden

De 11 Validationsprinciperna är grunden i det personcentrerade förhållningssättet i Validationsmetoden och är skapade av Naomi Feil. De hjälper oss att styra våra handlingar och avgör det bekräftande/validerande förhållningssättet. Vårt agerande i ett möte med en person med demens har sitt ursprung i principerna och stöder Validationsteknikerna.
De teoretiska utgångspunkterna i metoden är utformade av andra teoretiker och har anpassats för personer med demens av Naomi Feil.

Empati

Empati handlar om att kunna sätta sig in i en annan människas tankar och känslor och ha medkänsla. Grundförutsättningen för att kunna arbeta med Validation, är att använda empatin, eller som Feil säger, att ”gå i den andres skor”. Det vill säga, vår förmåga att kunna leva oss in i och att den vägen komma närmre den gamlas upplevda verklighet. Du behöver kunna sätta dig in i vad en annan person upplever för att kunna hjälpa personen vidare. Då känner sig personen sedd och lyssnad till, vilket möjliggör och skapar tillit. Tilliten skapar i sin tur, trygghet och trygghet ger styrka. Styrka ger känslor av värdefullhet, som i sin tur reducerar stress.

Att förstå en annan människas känslor

För att förflytta oss till personens värld, måste vi lyssna till vad personen säger och hur personen säger det. Dvs. ta in tonfall, kroppsspråk och känslan personen uttrycker, för att kalibrera oss till personens känsloläge.
Scanna av situationen (en avläsning av kroppsspråk och ansiktsuttryck) gör vi egentligen alltid, när vi går in i ett möte med en annan person och det sker mycket fort.
Svårigheten med ett samtal med en person med demens, är att vi inte alltid vet i vilken värld vi träder in. Och vi kan inte börja samtalet där vi slutade igår.
Som validationsarbetare öppnar jag ofta upp samtalet med en öppen fråga eller med tvetydighet:
Hur är det idag? eller

Du verkar orolig, Kalle
Det är den omedelbara bekräftelsen som skapar tilliten.
Vi måste släppa logiken och vara flexibla, bekräfta personens känsla och följa med, även om personen byter ämne. Vi kan inte dröja oss kvar och försöka utforska, för då tappar vi kontakten i mötet.
Genom att lyssna med respekt och ta personen på allvar, får personen behålla sin värdighet.
Personen känner sig uppmärksammad och vi får tillit – det blir ett bra möte.

Ett exempel

Kalle 93 år och har Alzheimer, han växlar mellan fas 1 och fas 2
Kalles fru hade brutit benet och förts i ambulans till lasarettet. Kalle bedömdes inte kunna stanna kvar hemma, eftersom han går ut och inte hittar hem.
Medan man skaffade fram ett korttidsboende lät man en undersköterska stanna hos Kalle, så han inte försvann ut.
Personalen verklighetsorienterade Kalle och förklarade att han inte kunde vara kvar hemma, nu när hans fru var på lasarettet. Man ringde också in en släkting för att köra honom till korttidsboendet.
Varken personalen eller släktingen kunde övertyga Kalle att sätta på sig jackan och åka till korttidsplatsen. Istället blev Kalle arg och frustrerad. Personalen och den anhörige försökte i flera timmar att få med sig Kalle. När det inte gick bad de Validationsarbetaren Anna om hjälp.

Anna bekräftade Kalles frustration. ”Du är irriterad, Kalle, vad är det som hänt?
Han berättade att hans fru blivit sjuk, att hon nu var på lasarettet och att han inte visste hur det var med henne.
”Är din fru på lasarettet?”.
Kalle berättade hur hemskt det kändes för honom att det flyttat in en ny kvinna, och tittade på undersköterskan, så fort han fru lämnat lägenheten. Vad skulle grannarna säga?
Kalle berättade att han och frun haft det mycket bra tillsammans. Något sådant här rykte vill han inte lämna efter sig. Han tycket inte heller att undersköterskan var i passande ålder.

Bara Kalle fick prata ut om sin oro och blev tagen på allvar, så löste det upp situationen och han följde med till boendet.