Samtal med en anhörigvårdare

Samtal med anhörigvårdare är en viktig arbetsuppgift som jag har som demenssjuksköterska. Jag och min kollega har samtal med anhöriga varje dag, både individuellt och i grupp. Jag strävar alltid efter att ha ett personcentrerat förhållningssätt i mina samtal med de jag möter. När jag handleder eller utbildar personal och anhöriga försöker jag ha reflekterande samtal. Ofta finns svaren inom personen jag pratar med. Jag hjälper dem att reflektera runt problemet genom att ställa frågor. Här är ett exempel på ett sådant samtal.

Äldre par samtalar utomhus bakom en blå spalje
Kalle och Stina har levt tillsammans i ungefär 60 år

Kalle och Stina

Kalles och Stina har varit gifta i nästan 60 år. De har tre söner tillsammans som nu är vuxna och har egna familjer i andra städer. Stina har Alzheimers sjukdom och har blivit helt beroende av hjälp från Kalle. Stina klarar sin hygien, men Kalle sköter hem och hushåll. Kalle och Stina har lovat varandra att de ska hjälpa varandra så gott de kan när de blir gamla och skröpliga. Kalle gör nu allt han kan infria det löftet, även om det sliter på honom.

Samtal med Kalle

Jag har träffat makarna i samband med att Stina utreddes för misstänkt demenssjukdom. Då görs en anhörigintervju som grundar sig på ett färdigt intervjuunderlag, för att ta reda på om anhöriga ser att personen har någon minnessvikt eller andra vardagliga svårigheter.

Kalle berättar att han upplever att Stina inte längre har något närminne. Hon glömmer allt de nyss pratat om. Det han tycker är svårast är att hon hela tiden frågar efter sin mamma. Hon frågar om mamma kommer hem till dem eller om de inte ska åka hem till henne. Hon pratar också om sin bästa vän Karin, som dog för ca. 10 år sedan.

  • Jag säger ju till henne att de inte lever längre. Men jag hinner knappt säga det förrän hon frågar om dem igen. Jag måste erkänna att när jag svarat på samma fråga 20 gånger på kanske en förmiddag, så blir jag irriterad. Men sedan får jag dåligt samvete, för jag vet ju att hon inte kommer ihåg.
  • Hur reagerar Stina när du säger att hennes bästa vän är död?
  • Ibland reagerar hon inte, men ibland ser jag att hon blir ledsen.
  • Tror du att hon vet att Karin inte lever längre?
  • Egentligen gör hon ju det, men när hon frågar efter henne kommer hon nog inte ihåg det.
  • Vad tror du händer hos henne när du säger att hon är död och hon blir ledsen eller kanske arg?
  • Ja, jag vet inte. Ibland får jag en känsla av att hon får ett dödsbesked.
  • Ja, tyvärr kan det vara så att varje gång du säger att Karin eller Stinas mamma är död, så blir det som ett dödsbesked.

Kalle blir helt tyst och tänker. Jag undrar om jag gått för långt.

  • Jag är uppvuxen på en mindre gård på landet. Vi hade en ko och lite höns och mina föräldrar odlade de grönsaker som familjen behövde. Det var väldigt stark sammanhållning mellan alla grannar. Man hälsade på, fikade ihop och försökte hjälpa varandra om någon familj behövde hjälp på något sätt. Min mamma dog efter ganska kort sjukdom. Pappa tog det väldigt hårt. Grannarna visste att detta var väldigt tufft för honom och ville stödja honom. De kom och beklagade sorgen och hade med sig kaffebröd och mat. En del grät när de kom så pappa fick nästan trösta dem istället. En vecka efter att mamma dog fick pappa en stor hjärtinfarkt och dog. Grannarna ville väl, men när jag har tänkt på det efteråt så har jag förstått att det där beklagandet man håller på med när någon dött faktiskt kan göra mer skada än nytta. Nu gör jag samma sak med min fru. Men vad ska jag göra istället?
  • Fråga henne om hon saknar personen hon pratar om. Om hon tänker mycket på Karin t.ex. Vad är det i så fall hon saknar med henne. Berätta något du mins med henne och försök få igång ett samtal, titta på kort och prata om när korten är tagna. Då kan det vara så att Stina kommer på att Karin inte lever längre. Men när du konfronterar henne med att hon inte lever, så låser det sig för Stina och hon blir mer fast i att hon vill träffa Karin.
  • Tack, det ska jag pröva. Kalle skiner upp.
Kvinna tittar på fotografier

Det är inte lätt som anhörig att hantera såna här situationer och det är även svårt att acceptera att personen man levt med i största delen av sitt liv blir så förändrad som de blir när de får en demenssjukdom.

Helhetssyn inom demensvården

Vad är helhetssyn inom demensvården?

Personcentrerad omvårdnad innebär att man inte kan bemöta alla personer med demens på samma sätt. Tvärtom måste bemötandet anpassas efter varje människas personlighet, erfarenheter och nuvarande situation. Traditionellt sett pratar man om att se personen som en helhet med kropp, själ och ande och där vårdpersonalen främjar psykologiskt och fysiologiskt välbefinnande samt sociala relationer. Helhetssyn i vården är även ett tillstånd av harmoni mellan kropp, själ, känslor och ande i en föränderlig miljö. Vårdpersonalens arbetssätt utifrån helhetssyn kan hjälpa patienten att utnyttja sina inre resurser för att öka personens livskvalitet samt anpassa sig till förändringar som sjukdomen har orsakat. Jag kommer berätta i det här inlägget hur jag ser på helhetssyn

Hur ser jag på helhetssyn?

När jag var på en föreläsning för ganska många år sedan, presenterades helhetsynen inom demensvården utifrån 3 områden:

  • Demensdiagnos – Hur påverkar symtombilden personen
  • Andra sjukdomar – hur påverkar de det dagliga livet
  • Levnadsberättelsen – hur påverkar livserfarenheter, relationer och värdegrund personen

Jag kommer tyvärr inte ihåg vem det var som presenterade detta, men då blev det så tydligt för mig hur man kunde arbeta för att få in kropp, själ, känslor och ande i reflekterande samtal och planering av omvårdnaden.

Berättelsen om Kalle

Kalle har en demenssjukdom och bor hemma med sin fru Stina. Det är storhelg och deras barn med familjer firar helgen hemma hos Kalle och Stina.  Kalle har varit mer retlig än normalt en period. Nu har man dukat fram all mat och gör sig redo att äta. Men något händer med Kalle. Ingen förstår riktigt vad. Han blir väldigt aggressiv och Stina känner sig nästan rädd för sin man. Man försöker lugna Kalle på olika sätt, men det går inte. Kalles anhöriga vet inte vad man ska göra. Det slutar med att man bestämmer sig för att åka till akuten för att få medicinsk hjälp.

Kalle är fortfarande väldigt arg när de kommer till akuten. Läkaren ordinerar lugnande mediciner i injektion för att få Kalle lugn. Han blir sedan förflyttad till en medicinavdelning. Under helgen får han samma läkemedel men i tablettform och är relativt lugn. Men Stina som själv är sjuklig orkar inte få hem sin man, så det bestäms att Kalle ska få flytta till ett vårdboende för personer med demens.

Vid överrapporteringen från medicinavdelningen fick sjuksköterskan på vårdboendet veta följande: Kalle hade en demenssjukdom och var insulinbehandlad diabetiker. Han hade inkommit under storhelgen och var väldigt aggressiv. Detta har blivit bättre med hjälp av lugnande medicin och nu är han insatt på detta 2 ggr/dag. Sjuksköterskan på vårdboendet frågar hur Kalle legat i blodsocker under vistelsen på medicinavdelningen. ”Det vet jag inte. Han var inlagd för oro, inte för koll av blodsockret”.

När Kalle kom till vårdboendet beslutade man att kontrollera blodsockret 3 ggr/dygn. Vid första blodsockermätningen låg blodsockret farligt lågt. Det var så lågt att det hade kunnat leda till insulinchock. Sjuksköterskan tog kontakt med läkare och Kalles insulin sattes ut tillfälligt och blodsockret skulle följas några dagar.

Det hela slutade med att insulinet kunde sättas ut helt och hållet. Då mådde Kalle bättre, så även den lugnande medicinen togs bort. Det gjordes även en anhörigintervju för att samla information om Kalle. Detta skrevs ner i en livsberättelse, som låg till grund för den fortsatta planeringen av vården av Kalle. Det framkom bland annat att Kalle alltid varit igång mycket och grejat på olika sätt i hemmet. Han hade även hjälpt sina barns familjer med ombyggnationer, gräsklippning osv. I planeringen för honom på vårdboendet bestämdes det att man kunde ha med Kalle när förråd skulle plockas upp. Då lyfte han kartonger och hjälpte till att plocka ur dem. Han var även med och hämtade och lämnade matvagnen i köket.

Demenssjukdom

Kalle hade Alzheimers sjukdom. Vårdarna måste ha kunskap om Kalles demenssjukdom, dess symtom och hur det påverkar Kalle i hans vardag. Hur dåligt är hans minne? Hur är hans funktionsnivå och hur kan vi utifrån det stimulera till aktivitet? Hur upplever Kalle omvärlden? Misstolkar han syn- eller hörselintryck? Hur är hans kommunikationsförmåga med andra?

Andra sjukdomar

Vilka andra sjukdomar har Kalle och hur påverkar de honom? Han hade diabetes och det var viktigt att följa hans blodsocker kontinuerligt, eftersom det varierade en del. Han hade även knäartroser som gjorde att han hade mer ont i sina knän vissa dagar. Kalle hade även urinkateter på grund av prostatacancer, vilket innebar att han fick en del problem med urinvägsinfektion.

Livsberättelsen

Det är nästan omöjligt att vårda en person med demens på ett bra sätt utan att ha kunskap om hans levnadshistoria. I vilken miljö är Kalle född och uppvuxen? Hade han en trygg uppväxt? Vilken utbildnings- och yrkesbakgrund har han? Vem/vilka har han delat sitt liv med? Har han några barn? Hur har relationen varit med dem? Vilka intressen har han haft och vilka har han idag? Vad har han för värderingar? Vad har varit viktigast i livet för honom?

Det är också viktigt att försöka förstå så mycket som möjligt om Kalles personlighet. Är han utåtriktad eller lite mer tillbakadragen? Aktiv och energisk eller mer för att ta det lugnt? Pigg på nya saker eller rädd för det som är okänt? På vilket sätt har han handskats med motgångar/livskriser?  Något annat du som vårdare behöver kännedom om är Kalles sociala nätverk. Oftast är det en stor fördel om vårdare och anhöriga har god kontakt med varandra. Det ökar vårdarnas möjligheter att få viktig kunskap om Kalle, men också de anhörigas möjligheter att vara delaktiga i vård och omsorg.

Att arbeta utifrån en helhetssyn

Vad var det som hände när Kalle kom till akuten och på medicinavdelningen? Av olika anledningar gjorde man ingen djupare analys av varför Kalle var orolig och aggressiv. Det var svårt att nå Kalle och då gav man lugnande medicin istället för att undersöka om han hade en infektion eller låg fel i sitt blodsocker. Personalen förutsatte att det var Kalles demenssjukdom som låg bakom att han var orolig och arg. De arbetade inte alls personcentrerat. Jag kan förstå att man ville göra något snabbt på akuten, men när Kalle hade blivit lugnare så borde läkare eller sjuksköterska börja undersöka om det fanns annan sjukdom som låg bakom hans tillstånd.

Jag tror att hans familj var måna om att se på hur han varit som familjefar och äkta man i hemmet (hans livsberättelse) . När han flyttade och kom till en helt annan miljö, med många okända människor och utan sin fru, så vore det inte så konstigt om Kalle hade reagerat och blivit orolig när han kom till vårdboendet. Teamet runt Kalle arbetade för att främja hans psykologiska, fysiska och sociala välbefinnande genom att snabbt ta reda på så mycket som möjligt om honom, samtidigt som man arbetade med hur hans diabetes påverkade honom. Detta gjorde att de snabbt hittade strategier för hur de skulle få honom att må bättre och göra sig hemmastadd på boendet.

Personcentrerad omvårdnad

Personcentrerad omvårdnad 

Enligt Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom ska vi arbeta personcentrerat inom all demensvård. Men vad innebär det? Jag brukar ställa den frågan när jag handleder eller föreläser för personal inom demensvården. Det som förvånar mig är att många har svårt att svara på det. Nyligen när jag ställde den frågan på en föreläsning fick jag svaret ”Att man arbetar utifrån en helhetssyn”. Jag håller med om att det är en bit av det. För mig är personcentrerad omvårdnad, empati och helhetssyn tätt förknippat. Du kan inte arbeta personcentrerat utan en helhetssyn och utan empati. Men hur beskriver man hur man arbetar personcentrerat?

Vad är en personcentrerad omvårdnad?

Jag brukar använda beskrivningen som fanns i de Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010

Jag tror att många kan skriva under på att målet med omvårdnaden måste vara att bevara självet trots att de kognitiva och funktionella förmågorna försämras. För att kunna göra detta är det en förutsättning att känna personen och dennes livshistoria. Det är först då man kan förstå och känna till önskemål, behov och personliga värderingar. I en personcentrerad omvårdnad måste personalen prioritera att skapa en god relation till personen med demens och försöka förstå dennes syn på världen, tolka beteenden och symtom ur personens perspektiv och involvera närstående i vården.

Vad krävs för att utveckla personcentrerad omvårdnad?

Många inom hälso- och sjukvården hävdar att de redan arbetar personcentrerat. Jag tror faktiskt inte att det stämmer. Det kanske finns nedskrivet i mål och riktlinjer och i värdegrunden för verksamheten, men det är inte inarbetat i verksamheten. Att varje dag och i alla situationer arbeta i enlighet med en personcentrerad omvårdnad är svårt och kräver medvetenhet om varje enskild handling, goda rutiner och arbetssätt och att den övergripande organisationen är anpassad för detta. För att lyckas med en personcentrerad omvårdnad krävs en medveten satsning och att det finns ett stöd inom organisationen att arbeta enligt förhållningssättet samt en gemensam värdegrund att utgå från. Det krävs kompetens om demenssjukdom, kommunikation med personer med demens och bemötande, tid för diskussion, reflektion och handledning i teamet runt personen och en anpassning av den fysiska miljön.

Validationsmetoden

I slutet av 90-talet kom jag i kontakt med Validationsmetoden som utarbetats av Naomi Feil. Jag drev då ett projekt på min arbetsplats, där vi fördjupade oss i vad Livskvalitet för personer med demens kan vara. Vi utarbetade ett måldokument, som sedan låg till grund för vår fortsatta utveckling på avdelningen. En del i detta var att utbilda personal i Validationsmetoden. Redan under den ettåriga utbildningen märkte vi att vi kunde möta oro och ilska genom kommunikation, istället för med mediciner. För mig blev det då helt klart att det är så här man måste arbeta inom demensvården. Jag vet inte om jag var medveten om att Validationsmetoden var en personcentrerad metod, men ju mer jag lärt mig och ju mer jag använt metoden har jag insett att det är det. Frågan är om det finns någon mer heltäckande personcentrerad metod. Jag känner inte till någon.

Validationsmetoden och personcentrerad omvårdnad bygger på att du som vårdar skapar relationer med personen med demens. Relationer där det är två personer som möts, inte bara en vårdare och någon som blir vårdad. Det viktiga är hur du bemöter var och en av personerna i alla olika situationer i vardagen. Det är i bemötandet som skillnaden mellan god och respektfull demensvård och annan demensvård ligger. 

Grunderna i en personcentrerad omvårdnad

Naomi Feil beskriver grundförhållningssättet med 11 principer. En person som är utbildad i validationsmetoden arbetar alltid utifrån dessa principer. En grundtanke i en personcentrerad omvårdnad är att alla personer med demens har kvar sin identitet och rätt till självbestämmande, även i det allra mest framskridna sjukdomsstadiet. Det är också viktigt att känna till att vissa psykologiska behov kan vara större hos personer med demens än hos personer utan sådan sjukdom.  Personer med demens kan bl.a. ha ett ökat behov av tröst, trygghet, gemenskap, ömhet och närhet. Vårdaren måste använda kunskap, fantasi och lyhördhet för att försöka förstå vad personen upplever, tänker och vill. Man får försöka tolka både det som sägs och det som inte sägs, tyda kroppsspråket och leva sig in i den andras situation. Naomi Feil säger att vi måste försöka förstå vilket behov personen uttrycker – Att vara trygg / säker / älskad och att uttrycka sina känslor och lyssnad till (Se princip 6) och sedan försöka möta det behovet. Ibland hjälper man bäst genom en pratstund eller att hitta på någon aktivitet. Andra gånger är det bättre att bara sitta tysta en stund tillsammans. När du möter personen med demens på ett respektfullt sätt, kan du bidra till att stärka personens självkänsla. Detta gör även att personen känner tillit till vårdaren och känner sig tryggare.

Vill du läsa mer?

GPCC – Centrum för personcentrerad vård är ett forskningscentrum (som invigdes 2010) med klinisk och tillämpad forskning och har det övergripande målet att stödja och genomföra forskning av hög kvalitet inom personcentrerad vård. De anger att personcentrerad vård består av tre nyckelbegrepp – Partnerskap, patientberättelsen och dokumentation

Svensk sjuksköterskeförening har nyligen publicerat en skrift som heter Personcentrerad Vård – en kärnkompetens för god och säker vård. ” För att åskådliggöra vad personcentrerad vård kan omfatta, innebära och hur det kan läras ut, ger vi en teoretisk grund med exempel från olika vårdsituationer. Vår målsättning är att denna skrift ska vara till nytta för alla som medverkar i hälso- och sjukvården, såväl professionella som dem som är i behov av vård och i utbildningar, såväl lärare som studenter.”

Vikten av att få känna sig aktiv

Vikten av att få känna sig aktiv handlar om att vi är en aktiv varelse som behöver aktivitet och stimulans för att uppleva välbefinnande och meningsfullhet. Inom Validationsmetoden pratar vi om ”Att vara nyttig/arbetande/aktiv” är ett grundläggande mänskligt behov. Olika personer med demens har olika sätt att uttrycka behovet och visa att de har det långtråkigt. En del kan säga vad de vill göra, andra aktiverar sig själv på olika sätt. Någon kanske blir orolig och utåtagerande, medan andra försjunker i minnen. Det är lätt att tro att många personer med demens är för sjuka för att kunna göra något. Men det är faktiskt så att i vilket stadium i sjukdomsförloppet personen än befinner sig, så behöver varje person få möjlighet till meningsfull sysselsättning. I det här blogginlägget vill jag ge lite råd om hur man kan arbeta med aktivitet.

Vad är en aktivitet?

Min erfarenhet är att det oftast är gruppaktiviteter som värdesätts på ett vårdboende. Att ordna gruppaktiviteter är ett bra sätt att göra livet rikare och roligare för personer med demens. Att skapa gemenskap och att göra något tillsammans med andra ger en extra krydda i vardagen.

Men det är faktiskt så att många personer med demens inte klarar av gruppaktiviteter. Det kan bero på att de aldrig har varit intresserade av gemenskap i större grupper, att de har en demenssjukdom som gör det svårt att klara gruppaktivitet eller att de är för dåliga i sin sjukdom för att klara en gruppaktivitet. Det är då viktigt att fundera på hur man ser på aktivitet på vårdboendet och hur alla som bor där kan få känna känslan av att vara nyttig, arbetande eller aktiv.

Aktivitet kan delas på flera olika sätt:

  • Kroppslig/fysisk aktivitet – Gymnastik, dans, personlig ADL, promenader, andningsträning
  • Social aktivitet – Måltiden/kaffestunden, fester, dans, utflykt
  • Inre – fantasi, dagdrömmar, vikten av att få vara ensam
  • Yttre – att göra något
  • Individuell – det man gör själv ev. med en vårdare
  • Grupp – strävar efter att gruppen ska samarbeta. Gruppledaren är behjälplig för att få igång gruppen t.ex. pedagogisk lunch. Viktigt att aktiviteten är utifrån individens förmågor, önskemål, intressen och behov.
  • Individuellt i grupp – man har en uppgift i en gruppaktivitet t.ex. köksgrupp där olika deltagare gör olika moment.

Som personal på ett vårdboende har du många möjligheter att bidra till ett aktivt liv för personerna med demens. Vardagen bjuder hela tiden på tillfällen att engagera personerna, göra dem delaktiga och ge dem tillfredsställelsen att vara till nytta. När man som personal känner sig stressad är det lätt att tycka att det går fortare att göra det som måste göras själv, istället för att involvera någon av de som bor på vårdboendet i aktiviteten. Men om du tar dig tiden att be om den där hjälpen, har du plötsligt gjort minst dubbel nytta. Sysslan blir gjord och personen med demens får vara aktiv. 

Andra gånger kan det handla om att vara lyhörd för ett initiativ från personen och att vara flexibel. Ibland kanske en kort promenad eller en pratstund är viktigare än den vårdrutin som egentligen står på programmet. Sjukdomen gör det ofta svårare att tala om vad man vill så det gäller för omgivningen att försöka tolka de signaler som ges. Alla signaler är inte alltid så tydliga. 

Stina städar

Stina flyttar runt på saker i dagrummet på boendet. När undersköterskan Lena säger till henne att inte stöka till och sluta greja, reagerar hon med ilska. Lena upplever inte att hon gjort något, men i Stinas sinnevärld så städade hon och hon har alltid varit den som städat och hållit ordning. Om Lena då istället hade sagt: ”Oj, vad du jobbar Stina!” ”Är du van att hålla ordning och reda?” Då blir Stina sedd. Kanske vill hon ha en sopborste att sopa av golvet med, eller hjälpa till i köket med disken, skala potatis osv…

Stina i exemplet ovan kan anses ha Beteendemässiga och Psykiska Symtom vid demenssjukdom (BPSD- symtom) eftyersom hon är plockig, vandrar runt och blir irriterad. Om man skulle göra en BPSD-analys ingår det att göra en analys om det finns daglig positiv samvaro och aktivitet.

Hur involverar vi till aktivitet?

Hur hittar vi aktiviteter som involverar var och en av de som bor på ett vårdboende? I det personcentrerade perspektivet på aktivering, måste aktiviteten vara avpassad efter individen och dennes behov, förmågor och önskemål. Som jag skrev i inledningen beskrivs aktivitet som ett av de viktigaste psykologiska behoven hos personer med demens eftersom en aktivitet som känns meningsfull ger glädje och höjer livskvaliteten. Känslan av välbefinnande efter att ha gjort någonting roligt eller meningsfullt dröjer sig ofta kvar, även om Stina glömt vad hon har gjort. Hur hittar vi då aktiviteter som Stina tycker är meningsfulla?

  • Det krävs Kunskap om Stina. Det får vi bland annat genom att prata med Stina och hennes anhöriga och skriver ner en livsberättelse. Vad har varit viktigt för Stina? Vad har hon gjort mest i sitt liv? Vilka fritidsintressen har hon haft? Hur kan vi stödja det idag? Hur påverkar demenssjukdomen förmågan i en aktivitet?
  • Aktivitet kräver fingertoppskänsla i bemötandet för att få med Stina i en aktivitet. Hur motiverar vi henne? Vad säger vi? En person med demenssjukdom har ofta under lång tid upplevt att gång på gång misslyckas med olika aktiviteter. För att undvika ytterligare misslyckanden väljer många att svara ”nej” till att delta när en direkt fråga ställs. Det kan vara bättre att inte fråga utan istället direkt börja med aktiviteten och be personen med demens att ”hjälpa till”.
  • Individuell svårighetsgrad En aktivitet som ställer för höga krav innebär ytterligare ett misslyckande för Stina med ytterligare sänkt självförtroende som följd. Om Stina t.ex. vävt mycket kan hon känna sig nyttig genom att hon blir bekräftad i att hon har kunnat väva. Se till att något som hon vävt och som hon uppskattat mycket (t.ex. en duk) finns i hennes bostad och låt henne känna på duken och prata med henne om den och att du vet att hon vävt den.
  • Procedurminnet är oftast längst bevarat hos personer med demenssjukdom. Det kan beskrivas som ett motoriskt och autonomiskt minne vi använder när vi t.ex. äter, cyklar eller promenerar. Den bristande förmågan att lära in nytt innebär att aktiviteterna måste vara av sådan art att personen kan utnyttja redan inlärda färdigheter. Du kan hjälpa igång en aktivitet med guidning. Stina vet kanske inte vad hon ska göra med hårborsten om vi bara ger henne den. Men om man för hennes hand till håret och startar rörelsen, så kan hon borsta håret själv.
  • Senare i sjukdomen handlar aktiviteten mer om att skapa kontakt med Stina. Sjunga en sång som betyder mycket för Stina, taktilstimulering, fotbad, känna gräset mot fötterna, att någon söker ögonkontakt och säger mitt namn.

Planera och strukturera rutiner

Rutinerna tar sin utgångspunkt i att skapa en lugn och trygg miljö hos personerna. Rutinerna ska även ge förutsättningar för dagliga aktiviteter, regelbunden kontakt med någon annan person samt för uppbyggnad av ett individuellt anpassat stöd.

  • Utarbeta en livsberättelse för att kunna utgå från personen behov och intressen.
  • Ha regelbundna omvårdnadsmöten där teamet hjälps åt att planera individuella aktiviteter och även följer upp det som görs.
  • Gör en veckoplanering över individuella- och gruppaktiviteter och skriv in dem i en allmän almanacka
  • Tydliggör kontaktpersonens ansvar och ansvarsfördelningen relaterat till olika aktiviteter på vårdboendet.

Hur gör ni på din arbetsplats för att erbjuda personer med demenssjukdom vardagliga aktiviteter, inklusive fysiska aktiviteter? Vilka hinder finns? Hur kommer ni förbi dem?

Beröring av en person med demens

När och hur ska man beröra en person med demens av Naomi Feil

I dag har jag och Anna-Karin Bergsten förberett utbildning i Validationsmetoden som kommer ske under februari månad i Örebro. Det här året har börjat med mycket utbildning och handledning. På jobbet planerar vi också för vårens anhörigcirkel. Allt det här tycker jag är både viktiga och roliga arbetsuppgifter.

Ikväll kom den här artikeln upp i flödet på Facebook. Den handlar om hur man använder beröring i Validationsmetoden. Följ länken och läs artikeln på engelska eller läs översättningen här. I den engelska artikeln finns bilder som tydliggör de olika beröringarna.

Fallbeskrivning 1  – Malorienterad

Det icke verbala beteendet/ kroppsspråket: Jessie H. sitter upprätt i sin rullstol. Hennes ljusblå ögon följer alla som går i närheten. Hennes ansiktsmuskler är spända. Hennes läppar ihop pressade. Hon har två djupa veck mellan sina vita ögonbryn. Hon hytter med fingrarna och anklagar vårdpersonalen.
”Du stal mina spetsunderkläder!”, säger hon med hög och klar röst.
Jessie är ”Malorienterad” i den första resolutionsfasen.

Förklaring inom Validationsmetoden: Spetsunderkläderna är en symbol för hennes förlorade ungdom. Jessie kan inte acceptera de oundvikliga förlusterna som följer med åldrandet. Minnet blir sämre och hon har glömt att hon vikt spetsunderkläderna noggrant 0ch gömt dem i den nedersta lådan.

När och hur ska man beröra Jessie?
Rör henne inte! Mycket gamla personer, som är ”Malorienterade”, vill oftast inte ha närhet. De har alltid kontrollerat sina känslor. Malorienterade personer tolkar ofta beröring som något nedlåtande. När Jessie fått förtroende för dig, kan du ta henne i handen med ett fast handslag.

Fallbeskrivning 2 – Tidsförvirrad

Joanne är orolig: ”Jag letar efter min mamma. Har du sett henne? Hon behöver mig, nu!”, säger hon med skarp rädd röst. Hon talar tydligt, men ibland lite förvirrat.

Det icke verbala beteendet/ kroppsspråket:
Joannes rörelser är indirekta. Hon rör sig fram och tillbaka, lite sökande. Hennes ansiktsmuskler och fingrar är avslappnade. Hennes mun är öppen när hon gråter. Joanne är i fas två, ”Tidsförvirrad”.

Förklaring inom Validationsmetoden: Hon kan inte klockan längre. Hon blandar ihop nutid och dåtid. Hon kan inte längre skilja på sekunder och minuter, dagar eller år. Hon blir en tidsresenär i sitt eget liv. Hon använder sitt inre öga, för att se personer från det förflutna. Joanne var på semester i Florida när hennes mamma dog. Hon återvände till begravningen. Joanne berättade aldrig för sin mamma att hon älskade henne. Nu när hon är gammal och dement, kämpar hon för att ändra det förflutna. Hon ser sin mamma med sitt inre öga och försöker prata med henne.

När och hur ska man beröra Joanne? Moderlig beröring:  När du har etablerat en tillitsfull relation, berör henne försiktigt där hennes mamma rörde henne som spädbarn. I västerländska kulturer är en mjuk cirkulerande beröring, med handflatorna, på övre kindbenen, det stället där mamman först berörde barnet. Varje cell kommer ihåg mammans beröring. Det registreras permanent i kroppsminnet. Med denna beröring blir Validationsarbetaren ofta en ersättare för mamman. Joanne kan nu uttrycka sina innestängda känslor, och med tiden frigörs hennes ångest.

Obs! Validationsarbetaren vet att i österländska kulturer kan beröringen vara annorlunda.

Fallbeskrivning 3 – upprepade rörelser .

Det icke verbala beteendet/ kroppsspråket
John rör sin hand fram och tillbaka som att han sågar. Hans muskler är avslappnade, hans läppar öppnar och stänger sig när han sjunger med välbehag. Han rör sig fram och tillbaka i sin rullstol. Han talar inte, men upprepar, ”Bum, bum, deedle bum bum”, om och om igen. Hans röst är låg och melodisk. Han andas ansträngt. John är i fas tre, ”Upprepade rörelser”.

Förklaring inom Validationsmetoden:
Han har stora kognitiva förluster. Han har förlorat sitt språk under en sju-årsperiod. Han minns låtar från sin barndom och kommunicerar med handrörelser och repetitiva ljud. John var skogshuggare. Han återställer sin identitet. Han ser den enorma eken han fällde i sin ungdom, med sitt inre öga.

När och hur ska man beröra John?
Spegla Johns rörelser, hans ansiktsuttryck och röstläge. När du har etablerat kontakt och ögonkontakt, rör honom försiktigt på axeln när han sågar med hjälp av en vänskaplig beröring. Håll kvar beröringen för att visa att du deltar/är närvarande. När hans sågande rörelser saktar in och andningen lugnar sig, kan du ta bort dina händer.  Beröringen hjälper John att återställa sin identitet. Det ger glädje med den här typen av nära kontakt.

Fallbeskrivning 4 – Vegeterande

Det icke verbala beteendet/ kroppsspråket
Mary ligger orörlig i sängen, ibland rör sig hennes mun med en sugande rörelse. Hon har varit mer eller mindre sängliggande i minst 6 månader och har inte talat på minst 2 år. Hon behöver hjälp med all daglig aktivitet som hygien, matas osv.

Förklaring inom Validationsmetoden:
Mary är i sista fasen, ”Vegeterande”, och det är ofta omöjligt att veta vad hon tänker och känner. Från hennes livshistoria vet vi att hon var gift, hade 4 barn och hjälpte sin, som bodde med dem

När och hur ska man beröra Mary?
Mary öppnar ofta sina ögon och låter när man använder en moderlig beröring. Närma dig henne försiktigt och långsamt och säg hej när du kommer nära. När du känner att du är tillräckligt nära så att Mary känner din närvaro, använder du den moderliga beröringen och kanske sjunger en sång som hennes mamma kanske sjöng för länge sedan. Kombinerad beröring och en lämplig sång fungerar oftast väldigt bra.

Läs gärna tidigare inlägg om beröring


Öka livsglädjen med musik

Öka livsglädje, välbefinnande och kommunikation med musikI

Innan jul skrev jag ett inlägg om att använda musik i vårdandet. Det är ett stort område och något man kan skriva mycket om. Inom Validationen används sång och musik som ett sätt att kommunicera. Här berättar jag lite om hur det tas upp i utbildningen och hur vi använder det i metoden.

Att musik kan öka livsglädjen och välbefinnandet hos personer med demens är välkänt, och bekräftas i en lång rad forskningsstudier. Gång på gång gör personal och anhöriga erfarenheten att musik underlättar kontakt, väcker minnen, skapar glädje och gemenskap. Musik används ofta som en gruppaktivitet med en allmän uppfattning om att ”musik är bra för de äldre” snarare än som en individuell omvårdnadsåtgärd. Det är synd, för vårdpersonal kan skapa mycket glädje och underlätta omvårdnadssituationer med musik. En del personal tycker att de inte sjunger tillräckligt bra för att våga börja sjunga i omvårdnadssituationer. Det utmanar deras uppfattning om vad arbetet innebär, men även deras osäkerhet i förhållande till att sjunga. Vårdpersonal med utländsk bakgrund kanske kan känna sig hindrade av att de inte kan svenska sånger. Det är ändå viktigt att stötta dem att lära sig refrängen på en melodi som någon person tycker om, för resultatet kan bli väldigt positivt och överraskande.

Samspela bättre med sångAtt hjälpa en person med demens med hygien och påklädning på morgonen kan tillhöra den svåra delen av omvårdnaden på ett demensboende. För många personer med demens uppfattas intimhygien, av- och påklädning som något obegripligt. Vårdarens hjälp kan kännas kränkande och mötas med tjuvnyp och slag. Det finns forskning som visar att sång och musik kan underlätta samspelet mellan vårdare och vårdtagare och många som jobbar i vården av personer med demens kan berätta om exempel där man sett detta.S

Kalle bor på ett boende för personer med demens. Han har svårt att röra sig och behöver hjälp med tvätt, påklädning och att komma ur sängen. Kalle inser inte alltid att han behöver ha hjälp, vilket gör att han kan bli arg, spjärna emot och försöker nypas i dessa situationer. Vårdpersonalen tycker det här är svårt, men måste göra sitt jobb. De funderar på hur de ska kunna möta Kalle på ett annat sätt under hygiensituationerna. Kalle har varit musiker och tycker om att sjunga. Han blir ofta glad av Evert Taubes melodi Sjösalavals. Anna i personalgruppen testade att sjunga den här låten med Kalle en gång när han skulle duscha. Det visade sig att situationen blir helt förändrad. Kalle sjöng med i sången och han följde villigt med i det Anna gjorde och verkade inte ens tänker på det. När Anna berättade det för sina arbetskamrater, bestämde de sig för att testa detta en period. När all personal sjöng Evert Taube låtar vid hygiensituationer med Kalle blev det nästan aldrig några problem.

Att lära sig om att använda musik i vårdandet

När man går Validationsutbildning ingår det att lära sig att göra en kartläggning för att hitta rätt musik till rätt person vid rätt tillfälle. I utbildningen reflekteras det runt: Vilken typ av musik spelas där man arbetar? Används musik som gruppaktivitet? Som omvårdnadsåtgärd? När är personerna på vårdboendet födda? Vilket land kommer de ifrån? Vilken musik spelades när de var tonåringar/unga vuxna? Vet man en favoritlåt som varje person har? Tar man upp detta med anhöriga och finns det nedskrivet i livsberättelsen? I en utbildningsgrupp som jag har haft kom vi fram till dessa indelningarna av musik som ofta spelas på boenden för personer med demens: Religiös, Visor, pop/rock, schlager, barnvisor, dansband, julmusik och filmmusik.

Musik väcker minnen

Alla i utbildningsgruppen fick även ta med sig en låt som de lyssnat mycket på tidigare i livet. Alla spelade upp varsin låt och berättade vad den låten betydde för dem och vilka minnen som låten väcker. Det blev en blandad musikkompott med bland annat Scorpions, Rod Stewart, Streaplers, låt från Dirty Dancing, Cue, Lionel Richie och Christopher Cross. Det kan bli väldigt känslosamt när man gör en sådan här övning.  En person sa att ”låten och texten kom till mig”. Önskelåten väckte olika minnen t.ex. ”Minnen av föräldrar som avlidit”, ”Gå ut på fest, ut och dansa, känner känslan”, ”Ungdomskärlek”, ”Vänskap”, ”Brusten kärlek” och ”Att vara flykting”. De flesta låtarna var välkända för alla, men låtarna väcker inte alls samma känslor hos alla i utbildningsgruppen. Så är det ju på en vårdavdelning också. Det är viktigt att tänka på att genom att få höra musik som betyder något speciellt för individen, kan hon få hjälp att komma i kontakt med vem hon är. Det är då man använder musiken individuellt.

Inom Validationen använder vi musik för att kommunicera.

Stina som är i tredje fasen (upprepade rörelser) har tappat mycket av sitt verbala språk. Hon var uppegående och gick mycket fram och tillbaka. Det var svårt att hitta sätt att riktigt nå henne. Hennes anhöriga upplevde att hon var som i en glaskupa mot omvärlden. Dottern fick inte heller kontakt med sin mamma. Stina gick ofta iväg när dottern och barnbarnen var på besök. Vi viste att hon varit musikalisk och hade lärt sig att spela piano på gehör. Vi viste också att hon och hennes man hade varit ute och dansat mycket genom livet. Jag prövade att försöka nå henne genom musik. Hennes dotter kunde inte riktigt säga vilken typ av musik hon tyckte bäst om, så jag prövade mig fram. När jag spelade Glenn Millers ”In the Mood” var det som att tända en lampa. Hon sken upp. Vi satt bredvid varandra och jag höll hennes hand. Med den handen så klappade jag lite i takt till musiken mot hennes ben. Hon började skratta. Sedan lyssnade jag och Stina på Glenn Miller några gånger varje vecka. Ibland satt vi och klappade takten. Andra gånger rörde vi oss lite i takt som vid dans. Efter ett par veckor började Stina söka upp mig på ett nytt sätt och hon började säga några ord. Vi upplevde att glaskupan som omgav henne började spräckas. Det bästa bevisat jag fick på det var när Stinas dotter ringde till mig och berättade att sist när hon besökte Stina hade Stina satt sig på sin sängkant och klappat bredvid sig och sagt till sin dotter ”Sitta här”. När dottern satt sig ner bredvid Stina hade Stina klappat henne på låret och skrattat. Både vi personal och Stinas anhöriga upplevde att Stina var mindre innesluten i sig själv, hon använde mer ord och att hon mådde allmänt bättre. Vi hade ökat hennes livsglädje, välbefinnande och kommunikation med musik.

Jag vill önska Ett Gott Nytt År!

Gott Nytt År

Så närmar vi oss slutet på 2018. En tid på året då många av oss ägnar oss åt att göra en återblick på året som gått, samtidigt som vi blickar framåt med förhoppningar inför det nya året. Jag har börjat göra ett personligt årsbokslut genom att fundera på vad jag gjort under året som gått, vad som har gått bra, Vad som har gått mindre bra och framförallt – vad har jag lärt mig.  För mig är det ett sätt att summera och se vad jag har åstadkommit under året som gått.

Utifrån detta funderar jag även på vad jag vill göra under det nya året. Vad har jag för förhoppningar för det nya året. Många pratar om nyårslöften, men jag sätter mål för olika områden i livet, t.ex. min hälsa, min personliga utveckling, mitt arbete, relationer osv. Jag tycker att 2018 har varit ett relativt bra år. Jag skrev om mitt 2018 och lite planer inför 2019 i detta inlägg.

Det inlägg som är mest läst här på bloggen är Att använda musik i vårdandet

Nu vill jag å det varmaste tacka dig för året som gått och önskar dig ett fantastiskt 2019!

Hur kan vi planera en bra jul för personer med demens?


Jag fick en fråga vid mitt förra blogginlägg: ”Hej Maria! Först och främst vill jag önska dig en god jul och ett gott nytt år. Det är spännande att följa din utveckling och dina funderingar. Du ska veta att du inspirerar jättemycket! När du skriver om julen och allt som hör till så funderar jag hur personer med demenssjukdom klarar av alla intryck. Och vad bör vi som vårdpersonal tänka på? Många minnen väcks med musiken, dofterna, smakerna, alla ljus och släkten som hälsar på. Men förmågan att relatera till alla intryck är ju nedsatt och inte sällan skapas stress och oro. Har du några tips hur vi kan planera en bra jul för personen med demenssjukdom?” Mvh Robert 

Sinnesintryck vid demens

Det här är en väldigt stor fråga och det är alltid svårt att generalisera.  Det är ganska vanligt att personer med demens får svårare att tolka sinnesintryck, s.k. agnosi. Det kan innebära att personen inte känner igen välbekanta föremål eller personer, eller förstår vad orden betyder. Även tolkning av smak, lukt och beröring kan påverkas. Det är också viktigt att tänka på att våra sinnesintryck väcker minnen. Du kan utgå från dig själv. Vad väcker julmusiken i dig? Tänker du på något du upplevt som barn? Eller din första jul med din partner? Dina barn? Väcker det enbart glada minnen? Blir det för mycket ljud samtidigt?  Julen innebär många dofter och smaker, maten och glögg till exempel. En del personer med demens har nedsatt lukt och smak, men inte alla Det är också många synintryck – julgranen med ljus och kulor, prydnadssaker, kanske en jultomte osv. Allt detta samtidigt KAN göra att det blir kaos hos en person med demens

Hur kan vi planera en bra jul för personer med demens?

Ja, det handlar om att arbeta systematiskt i teamet. Liksom all personcentrerad omvårdnad, bör även aktiviteter och firandet av storhelger planeras utifrån personerna som bor där och vilka önskemål de har. Ibland är det personalens syn på hur julen ska firas som styr, då kan det krocka med en personcentrerad omvårdnad. Jag förespråkar att det ska göras en analys och en genomförandeplan av alla personer som bor på en enhet, för alla är olika. Grunden i en personcentrerad omvårdnad är livsberättelsen. Prata med personen och anhöriga och skriv ner personens livsberättelse. Det är viktigt att den inte bara består av faktaord. Fråga om vad personen tyckte var roligt, hur har man firat helgdagar? Vilken musik/vilka låtar tycker personen om? Försök att få med känslor och relationer i livsberättelsen. Det är först då som den blir ett hjälpmedel i att förstå personen.

Observation

Det är viktigt att observera hur personerna reagerar i gruppaktiviteter eller vid olika typer av firanden Jag vet att för många personer med demens är inte julfirandet eller andra större aktiviteter ett problem. Många lever upp, men det finns de som blir mer inneslutna i sig själva eller blir oroliga. Verkar Stina eller Kalle glad? Eller sitter Kalle och blundar eller kanske inte reagerar alls. Blir Stina orolig? Arg? Börjar hon vandra? Plocka med saker?

Analys

Vad kan reaktionen bero på? Är aktiviteterna anpassade för personen? Kanske tar personalen över för mycket. Stina är kanske van vid att duka, servera osv. Blir miljön för stökig? Är det hög ljudvolym? Förstår personen vad som händer? Trivs personen i större sammanhang? Är personen blyg eller osäker?

När man jobbar med Validationsmetoden finns det flera principer som passar in i att göra en analys av vad som reaktionen kan bero på. Det är viktigt att komma ihåg att ”Det finns en orsak bakom beteendet hos mycket gamla malorienterde och desorienterade personer” Läs mer här om det. Man kan också fundera på vilket behov personen uttrycker.

Åtgärd

Ge ett individuellt anpassat stöd som ska framgå i personens genomförandeplan. Stina eller Kalle kanske behöver ha en personal hos sig för att känna sig trygg. Behövs ljudmiljön anpassas? Det är kanske trevligt med julmusik, men det ska kanske inte spelas hela tiden. Eller är det flera saker som låter samtidigt? Hur är ljuset? Många måste ha väldigt ljus miljö för att se ordentligt. Personen kanske inte orkar vara med hela tiden, utan måste vila en stund. När en person med demens blir trött finns det en risk att förvirring och oro ökar.

Utvärdering

Hur har det varit under julfirandet? Har alla fått det stöd som de verkar behöva? Vad ska vi tänka på framöver? Behöver vi ändra på något?

Ja, jag vet inte om detta är svaren du efterlyser Robert. De som arbetar med BPSD analyser känner igen den här arbetsgången. Jag skulle kunna skriva mycket om detta. Jag kommer skriva mer om att använda musik i vården och även om aktivitet efter årsskiftet.

Hur har det varit under julfirandet? Har alla fått det stöd som de verkar behöva? Vad ska vi tänka på framöver? Behöver vi ändra på något? f

Dan före doppare dan

Dan före doppare dan och fjärde advent. I dag görs de sista förberedelserna inför jul. För mig handlar det om att tillaga julskinkan, göra rödbetssallad och lägga in sill. Jag tar även fram lite mer julpynt. Hos oss är det en tradition att smaka på skinkan på kvällen innan julafton, när allt är fix och färdigt. Jag tycker jul är en mysig högtid då man umgås med familjen, äter gott och tar det relativt lugnt. Jag är ledig till 2 januari. Under ledigheten ska jag umgås med familj och vänner, vila, njuta och äta gott. Men jag ska även summera 2018 och planera och sätta mål inför 2019.

Vad har hänt 2018?

Under det här året har jag utvecklat nya sidor hos mig själv och knutit nya och nygamla kontakter.  En del av det jag gjort är att jag har startat en hemsida med blogg, jag och en annan certifierad lärare i Validation utbildar i Validationsmetoden i en specialistutbildning för undersköterskor, jag har gått en utbildning i entreprenörskap och är även med i The Brand & Business Lounge (som är en medlemsgrupp för entreprenörer). Som ni ser är jag intresserad av entreprenörskap. I dagsläget är jag inte företagare, men det är något som intresserar mig. Jag vill fortsätta sprida mina kunskaper inom Validationsmetoden och personcentrerad demensomvårdnad på olika sätt.

Min övertygelse

Jag tror stenhårt på att många problem inom demensomvårdnaden beror på att vi som är friska inte tänker oss för och att detta gör att det blir missförstånd mellan vårdaren och personen med demens. För att det ska bli en bra livskvalitet för personer med demens måste vi som möter dem i vårt dagliga arbete ha kunskap om de olika demenssjukdomarna, att kommunicera med personer med demens och att skapa en meningsfull dag. Det behövs också chefer och ledning som arbetar personcentrerat gentemot sina medarbetare och som ser vikten av en bra arbetsmiljö. I arbetsmiljön ingår bland annat personaltäthet, ergonomi, arbetstider, medbestämmande och möjlighet till reflektion i teamet. Delar av detta har jag jobbat med på olika sätt i hela mitt arbetsliv och det vill jag fortsätta med.

Mål för 2019

Nu är det även dags att planera och sätta mål inför 2019. Jag kallar det inte nyårslöften, utan mål. Mina mål utgår ifrån vad jag vill utveckla. Jag vill få till mer regelbundenhet här på bloggen och fortsätta sprida information om personcentrerat förhållningssätt. Jag funderar på hur Kunskapskällans övriga sociala kanaler ska utvecklas och hur jag ska nå fler personer. Jag vill också hitta sätt att få till en dialog med dig som följer marias kunskapskälla här, på Facebook och Instagram. Jag vill utbilda mer i Validationonsmetoden och demens och fortsätta utveckla mina planer att bli entreprenör. För mig är det viktigt att du som hittat hit vill fortsätta följa Kunskapskällan även under 2019. Skriv gärna kommentarer och frågor på det du läser och ge förslag om vad du vill läsa framöver. Jag kommer även sätta upp privata mål, t.ex. för min hälsa.

Det är fortfarande dan före doppare dan och jag vill önska dig en underbar jul och ett riktigt Gott Nytt År. Jag vet att det är många inom vården som inte kan vara lediga. Jag vet att de som jobbar gör sitt bästa för att julen ska bli så trivsam som möjligt, för de som är i behov av vård på olika sätt. Jag hoppas ändå att du ska ha möjlighet att umgås med vänner och familj och kunna vila när du är ledig. Ät gott och passa på att njuta lite extra.

Att använda musik i vårdandet

Nu har vi gått förbi andra advent. Det är snart lucia och sedan jul. Jag ser på nätet att det är julbak, grötfester och att man klär granar på olika vårdboenden. Det gör vi i Karlskoga kommun också. Julen förknippas också med musik. Vi spelar och sjunger julmusik, ofta i olika gruppaktiviteter. Men musik är också väldigt bra att använda individuellt. Om det handlar det här blogginlägget.

Hur används musik individuellt i vårdandet?

Det finns en hel del forskning runt musikens betydelse i vårdandet. Musik kan användas för att påverka och uppnå något speciellt, t.ex. om den äldre behöver lugnas eller aktiveras. Musiken kan också användas för att ge personen möjlighet att uttrycka något av sin person, medutrymme för både ilska, glädje och sorg. Via musiken kan vi bemöta, bekräfta och spegla personen med demens. Personen kan då uppleva en känsla av mening och sammanhang som i sig kan göra att symtom kan lindras eller försvinna.

Musik väcker minnen.

Nästan alla människor har en relation till musik. Musiken finns med oss i stora delar av livet. När vi umgås med andra, när vi är själva, när vi är glada, ledsna. Vi  skrattar och gråter, tröstar oss, dansar, städar och lagar mat till musik. Musiken ledsagar oss i stora delar av våra liv. Den blir en del av vår identitet.

När jag hör Gyllene Tiders låt ” Sommartider” på radion väcks många minnen. När jag och mina kompisar var på deras konsert i Björneborgs Folkpark. Det regnade och vi blev jätteblöta. Men vad spelade det för roll?
När jag och samma kompisar sommarjobbade som jordgubbsplockare och en av oss började sjunga låten i jordgubbslandet.

Använd musiken som en ”dörröppnare”

Musiken spelar också en viktig roll för personer med demens. Förmågan att ta kontakt kan ha försämrats, men behovet av samvaro och gemenskap finns kvar. Musiken kan då fungera som en ”dörröppnare” och erbjuda en möjlighet till gemenskap och ökad livskvalitet. Genom att lyhört och på ett medvetet sätt använda musik som kommunikation, kan vi väcka liv i personens livsberättelse och känsla av vem han eller hon har varit.

Använd gamla välkända sånger som personen du möter har tyckt om under olika perioder i livet. Musiken från ungdomstiden är särskilt inpräntat i minnet. Det är mycketvanligt att personer med demens som inte kan prata, ändå kan sjunga barnvisor eller andra för dem, välkända sånger. Vissa reagerar på sånger från tonårstiden eller perioden som unga vuxna. Genom att vagga i takt till storbandsmusik kanen kvinna som saknar sin man återuppleva värmen från mannens beröring när de dansade.

Det bästa är att sjunga tillsammans. Forskning visar att röstens klang och förmåga att anpassa sig, tycks göra den särskilt väl lämpad att förmedla mänskligkontakt, empati, deltagande och trygghet. Den som sjunger för/med en person meddemens kan i stunden välja att sjunga antingen med jämn nyans och puls, eller med pauser, betoningar och andra effekter. På så sätt kan vi lugna eller stimulera allt efter behov. 

När vi sjunger för/med någon förmedlar vi:

  • Texten i sången. Själva berättelsen. Därför är det bra att tänka igenom vad texten egentligen handlar om; kärlek, krig, tro, hopp, vemod
  • Röstensklang. Det är bra att välja en tonart i ett bekvämt läge och vara närvarande i situationen. Det handlar inte om att sjunga vackert.
  • Sättet att framföra sången; puls, rytm, nyanser, artikulation, intensitet. Du kan trösta någon genom att sjunga eller nynna en sång mjuk. Du kan spegla sammapersons energi genom att sjunga med energi Förutsägbarhet skapar lugn och trygghet, medan överraskningar väcker och stimulerar eller oroar.

Grundstenarna består i att lära sig konsten att vara i ögonblicket, att utgå fråninlevelse/empati och det kan du uppnå via ögonkontakt, beröring och skapande av en tillitsfull relation. Personen kanske tycker bäst om klassisk musik. Då kan du sätta på en CD-skiva, men stanna hos henne och rör dig gärna i takt till musiken.

https://www.musikisyd.se/wp-content/uploads/1/2016/09/Musikochdemens.pdf

https://www.stockholmssjukhem.se/media/1403/inbjudan_musik-och-sang_25-september-2018.pdf